Igelkotten hör till insektätarna, men använder som föda mera sniglar och maskar än insekter och deras larver. Mången matar också igelkottar på sin gård.
Den sympatiska igelkotten är de flesta naturvänners favorit. En överkörd igelkott är därför alltid en sorglig syn. Största delen av våra igelkottar lever i anslutning till bebyggelse, en mindre del i frodiga skogar. Igelkotten torde ursprungligen ha förekommit endast i de sydligaste delarna av Finland. I övriga delar av vårt land har stamföräldrarna inplanterats av människor, oftast i tron att igelkotten utrotar ormar. Detta antagande stämmer inte.
VAD ÄTER IGELKOTTEN?
Det vore bäst att bjuda igelkottarna på kött och fisk, fisken helst kokt. Även burkmat för hundar och katter är utmärkt föda för igelkottarna. Under torra säsonger bör igelkottarna få vatten.
Många naturvänner matar igelkottar på sina gårdar. En ofta återkommande fråga är: kan man ge igelkottarna mjölk? Igelkottarna dricker nog gärna mjölk, även surmjölk. Men mjölkprodukterna är inte den bästa näringen för dem - i synnerhet inte om igelkottens matsmältning är i oskick.
IGELKOTTEN P√Ö VINTERN
Igelkottarna ligger i dvala under vintern. Under dvalan sjunker deras kroppstemperatur mycket lågt, endast till några grader Celsius. Andningen, hjärtverksamheten och andra livsfunktioner blir långsammare. Igelkotten äter naturligtvis ingenting under dvalan.
Under sensommaren och förhösten, då näringstillgången är som rikligast, lagrar igelkotten reservnäring i sin kropp. Näringen innehåller s.k. brunt fett. Under vinterdvalan ligger igelkotten i ett skyddat bo, som består av torra blad och torrt gräs. Den vaknar med ungefär tre veckors mellanrum, men lämnar inte boet. En kontinuerlig dvala skulle tydligen leda till igelkottens död. Det händer att igelkottar dör under vinterdvalan, särskilt de unga som inte kunnat skaffa den reservnäring som behövs eller som inte funnit lämpligt tillhåll för övervintringen.
Ryggsidan bekläds med taggar som vid roten och spetsarna är gräddfärgade och i mitten bruna eller mörkgrå. Huvud, ben och buksida är täckta av brunaktiga styva hår. På bröstet en mörkare fläck.
Kroppsl√§ngd 20-30 cm, svans 1,5-4 cm, vikt 325-1300 g.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
Däggdjuren i detta släkte är relativt allmänna inom sitt utbredningsområde.
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Vid bebyggelse, i gamla egnahems- och villaområden, där lämpliga gömställen och boplatser står att finna: buskar, rishögar, komposter, högt gräs osv.
Små ryggradslösa djur, fjärilslarver, skalbaggar, sniglar och maskar, ibland även små ryggradsdjur. Kadaver och matrester. Drar nytta av utfodring.
FORTPLANTNING
Brunstperiod från slutet av april till slutet av maj. Boet under ett träd eller en buske, under en byggnad, i en lövhög eller på ett annat skyddat ställe. 3-7 ungar föds i juni eller i början av juli. I Finland endast en kull på sommaren.
LEVNADSVANOR
Nattdjur, som sporadiskt rör sig på dagen. Uppehåller sig under den ljusa tiden i sitt bo, som byggts på en skyddad plats. Inga egentliga revir utan individernas livsrum överlappar ofta varandra. Vid fara rullar den ihop sig till ett litet klot. Vinterdvala från oktober-november till april-maj. Livslängd 2-3 år, ibland upp till 5 år.
SP√ÖRTECKEN
Eftersom djuret undviker fuktig terräng, ser man sällan fotspår. Spillningen svart, ibland mörkbrun, ca 3-4 cm långa smala stänger, ofta med tydliga rester av skalbaggars kitindelar.