Mullvaden hör till insektätarna och är en mycket avlägsen släktning till sorkarna, med vilka den ofta förväxlas. Mullvaden lever under jorden i gångsystem som den själv gräver.
Tidigare trodde man att mullvaden skaffade sin fångst genom att gräva fram dem. Men den jobbar mer ekonomiskt än så. Den patrullerar med fyra timmars intervaller och plockar åt sig de maskar som fallit ner i gången. Mullvaden samlar också maskförråd. För att hindra maskarna att gräva sig undan, biter mullvaden bort deras mundelar. Efter fångstfärden sover mullvaden i sin bokammare. Mullvadens dygnsrytm följer alltså inte växlingen mellan dag och natt. Men de få gånger den kommer upp till markytan är det natt.
MULLVADENS G√ÖNGAR
Mullvaden lever året runt i sitt underjordiska gångsystem. Den totala längden på en individs gångsystem kan uppgå till några hundra meter. Då den gräver sina gångar måste mullvaden kasta den överflödiga jorden upp till jordytan. Till gångsystemet hör också en eller två bokammare.
Än så länge vet man inte säkert, hur mullvaden klarar sig i sina gångar, där syretillgången, särskilt under vintern, är mycket sämre än på markytan. Men man vet att hemoglobinhalten, eller den röda färgsubstansen, i mullvadens blod är högre än hos däggdjur som lever på markytan.
MÄSTARE PÅ ATT GRÄVA
Mullvaden är förvånansvärt stark. Den förmår lyfta stora mullklumpar och vid behov skjuta stenar åt sidan. Det sägs, att om människan hade krafter i samma proportion, kunde hon lyfta ett ton.
För att kunna gräva ett gångsystem krävs speciella egenskaper. Mullvadens framben är till sidorna riktade grävskovlar. Huvudet är kilformat. Pälsen är tät och hårstråna står vinkelrätt ut från kroppen, vilket gör det möjligt för den att röra sig både framåt och bakåt. Mullvaden har små ögon, som skyddas av pälsen.
VAD GÖRA MED MULLVADSHÖGARNA?
Mullvadshögarna utgör en plåga för gräsmattornas skötare. En del beundrar dem dock för att de levandegör landskapet och indikerar närvaron av ett förträffligt djur. Inga åtgärder för att fördriva eller utrota mullvaden borde vidtagas. Mullvaden är ett fridlyst djur.
När mullvaden gräver gångar, kastar upp jord på marken till högar, vilket irriterar gräsmattornas ägare. Oftast avlägsnar vi högarna genom att trampa ner dem eller breda ut dem. Men detta täpper åter mullvadens gång och efter en stund kastar mullvaden upp den störande jorden igen. Denna kamp kan fortgå länge, men den kan också undvikas innan den ens börjat. När högen finns på gräsmattan för första gången så lyfter man istället försiktigt bort den med en bred spade och ser till att ingen jord hamnar i gången.
KÄNNETECKEN
Cylindrisk kropp med stora grävskovlar på frambenen. Översidan och sidorna svarta, undersidan ljusare. Ytteröron saknas, ögonen är små. Tillspetsad, ljusröd nos.
Kroppsl√§ngd 10-16 cm, svansl√§ngd 2,5-4,5 cm, vikt 40-120 g.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
Däggdjuren i detta släkte är relativt allmänna inom sitt utbredningsområde.
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Lever i friska skogar, inte på torra moar eller i sumpmarker. Trivs även i parker, på gårdar och ängar.
FORTPLANTNING
Bokammare under jorden, fodrad med torrt gräs, blad och mossa. 1-2 kullar per år. 3-8 ungar i kullen.
LEVNADSVANOR
Lever i sina underjordiska gångsystem. Kommer också upp till markytan. Lever ensam och kan tillfälligt använda sin grannes gångar. Gräver sig mycket snabbt framåt, även i hård jord. Är simkunnig. Lever åtminstone till 4 års ålder.