Råttan åstadkommer ännu stora skador trots att den har bekämpats på många olika sätt. Råttornas utmärkta motdrag består i att de snabbt lär sig undvika giftbeten och fällor. Till råga på allt kan de överföra information om dessa till sina artfränder.
Råttan kallas ibland också brun råtta, skeppsråtta eller vandringsråtta för att skilja den från svart råttan. Svart råttan kom till Finland redan på 1300-talet från Mellaneuropa och den hade då med sig den fruktade digerdöden. Denna sjukdom spreds av svart råttans loppor. Brun råttan kom till Finland först på 1800-talet och besegrade som den starkare arten svart råttan, som numera helt saknas hos oss.
R√ÖTTORNAS KOLONIER
Råttorna bildar kolonier. Dessa består av storfamiljer med endast en fullvuxen hane. Honorna är flera och deras ungar i olika åldrar ingår naturligtvis i familjen. Varje koloni har sin egen specifika lukt, som fastnar vid varje individ i kolonin, även vid ungarna.
Om en främmande individ uppenbarar sig i kolonin identifieras den på sin lukt omedelbart av kolonins medlemmar, som går till våldsamt anfall. Endast genom att fly kan inkräktaren rädda sitt liv. Råtthonorna bygger boet och sköter där sina ungar och ammar ibland också andra honors ungar.
ÖVERBEFOLKNING HOTAR
Råttor är kända för sin stora förökningsförmåga. Om antalet individer i råttkolonin växer så att brist på föda uppstår börjar stressymtom framträda. Stressen yttrar sig bl.a. i att individerna blir retliga och att slagsmål, även allvarliga, blir allmänna.
Undersökningar har visat, att stress förorsakar en sänkning av hormonnivån hos råtthonorna. Det leder till att de unga honorna inte blir könsmogna i normal takt. Också hanarna påverkas i samma riktning av stress. Överbefolkningen leder naturligtvis också till en utvandring av individer, som försöker klara sig i en fientlig omvärld.
DEN SKICKLIGA R√ÖTTAN
Råttorna är snabbfotade och skickliga klättrare. De är uthålliga simmare och goda dykare. Råttorna är både läraktiga och nyfikna. De tillägnar sig snabbt varierande föda. De lär sig också snabbt att undvika platser som visat sig vara farliga.
Råttorna lär sig av varandras missöden. En råtta som ser en annan i en fälla kan undvika fällor. På samma sätt kan råttan undvika giftbeten som den stött på tidigare, antingen genom att se en annan skadas eller genom att den själv någon gång ätit en liten mängd, som inte lett till något värre än magkramper.
KÄNNETECKEN
Översidan brungrå med svarttoppad hårbeklädning mitt på ryggen. Sidorna ljusare, undersidan ljusgrå, ofta skiftande i gult. Ungråttorna är mörkgrå.
Kroppsl√§ngd 11-29 cm, svansl√§ngd 9-23 cm, vikt 50-500 g.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
Däggdjuren i detta släkte är relativt allmänna inom sitt utbredningsområde.
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Bosättningar och odlingsmarker. Källare, fähus, bodar, soptippar, kvarnar, förråd och avlopp. Om somrarna också ängar och skogsbryn. Flyttar till vintern in i byggnader.
Råttan är en allätare, växtföda dominerar, beroende på tillgängligheten.
FORTPLANTNING
√Öret runt i varma byggnader. √Örligen upp till 10 men vanligen 3-5 kullar. Kullstorleken 6-10 upp till 12 ungar. Boet byggs av tillg√§ngligt mjukt material: isoleringsmaterial, pappersbitar och dylikt.
LEVNADSVANOR
Skymnings- och nattdjur, som ibland rör sig också på dagarna. Simmar, dyker och hoppar skickligt. Modig och vid behov ilsken. Gräver gångar och gångsystem i byggnader, konstruktioner och i marken. Gör mycket skada genom att gnaga, äta och förorena med urin och exkrementer. Kolonierna stabila. Livstid 6-7 år.
SP√ÖRTECKEN
Gnagspår i byggnader, gångar, matrester, söndergnagda förvaringskärl och säckar, spillning. Snöspåren känns igen på sin storlek och på det spår svansen avsätter.