Hermelinen är allmän i hela Finland och den kan påträffas i många slags miljöer, även i städer, överallt där dess favoritvillebråd, smågnagarna, lever.
Hermelinen är känd för att dess vita vinterpäls använts till dekoration av kungliga mantlar. Bland annat har Englands drottning Elisabet II:s mantel bårder av hermelinskinn, där man tydligt kan se de svarta svansspetsarna. Den levande hermelinen är känd för sin fantastiska kvickhet och för sin motbjudande lukt. Hermelinen hör till arterna med s.k fördröjd fosterutveckling.
HERMELINENS FAMILJELIV
De fullvuxna hermelinerna lever solitärt i sina revir. Hanarnas revir är större än honornas, vilkas revir kan finnas inom hanarnas revirområde. Hermelinhonan föder ungarna på våren på skyddade ställen, i stenrösen, under en lada, i hål i trädstubbar m.m. Det kan finnas ett tiotal ungar i hermelinens bo. De utvecklas långsamt och följer modern ännu då hanungarna redan är betydligt större än modern.
FÖRLÄNGD DRÄKTIGHETSTID
Hermelinens brunstperiod infaller på sommaren. Då delar sig de befruktade äggcellerna endast några gånger och förblir i detta stadium under flera månader. De flyter omkring i livmoderns vätska. Först under vårvintern fästs de vid livmoderväggen. Den normala fosterutvecklingen börjar, placentan utbildas osv. Den s.k. fördröjda fosterutvecklingen påträffas även hos några med hermelinen besläktade djur, nämligen hos mården, grävlingen och järven. Den har konstaterats hos sälar och även hos björnar.
OLIKHET I STORLEK HOS KÖNEN
Hanen är betydligt större än honan. De jagar därför i allmänhet inte djur av samma storlek. Honan rår inte på vattensorken. Dess favoritvillebråd är åker- och skogssorkarna, samt besläktade djur av samma storleksklass. Könens olika storlek ger fördelar. Hanar och honor tävlar inte nämnvärt om födan och en överlappning av reviren är därför möjlig.
KÄNNETECKEN
Liten, med lång kropp och korta ben. Sommarpälsen brun på översidan, gulvit på undersidan vinterpälsen rent vit, svansspetsen alltid svart.
Kroppsl√§ngd: hane 23-27 cm, hona 18-22 cm, Svansl√§ngd : hane 9-10 cm hona 7-8 cm, Vikt: hane 150-300 g, hona 80-150g.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
Däggdjuren i detta släkte är relativt allmänna inom sitt utbredningsområde.
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Lever både i ödemarken och i kulturlandskapet speciellt vid åkerrenar och skogsbryn. Trivs också vid bebyggelse och kan gå in i ladugårdar och uthus samt slå sig ned under hus och terrasser.
FORTPLANTNING
Brunstperiod på våren eller sommaren. Fördröjd fosterutveckling. Boet på skyddade platser i hål i marken, i stenrösen, under broar eller lador osv. 3-8 ungar, ibland över 10. Ungarna föds i maj-juni.
LEVNADSVANOR
Rör sig vid tider, speciellt i skymningen och nattetid. Livlig och snabb i rörelserna. Förflyttar sig mest i språng, klättrar och simmar bra. Vistas i jordhålor, under lador, i sorkarnas gångar osv. Sover på skyddade gömställen. Varje individ har sitt eget jaktområde och gränserna kan delvis överlappa varandra. Lever till 6-8, t.o.m. till 10 års ålder.
SP√ÖRTECKEN
Snöspåren består av en rad pariga spårstämplar, språngavståndet 30-100 cm eller längre. Vid vilo- och boplatser kännspak lukt. Avger vid rädsla en starkt luktande vätska. Spillningen är något vriden och tillspetsad i ena ändan, diameter 5 mm, gråbrun eller svart och innehåller sorkhår.