Mårdhunden kommer ursprungligen från Ostasien. Mårdhundar började införas därifrån till farmer i Sovjetunionen på 1920-talet. Individer som rymt bredde snabbt ut sig i naturen och började utvidga sina bosättningsområden. De första mårdhundarna nådde Finland på 1940-talet. Även hos oss blev mårdhunden snabbt allt allmännare och den finns numera i hela landet.
Trots att mårdhunden hör till hunddjuren påminner den både till utseendet och levnadsvanorna mera om grävlingen, som hör till mårddjuren. Mårdhunden lever i gryten, ofta även under byggnader. Ungarna föds på våren och antalet kan överstiga 10. Vintern tillbringar mårdhunden i grytet lätt sovande och ger sig ut för att söka föda endast i milt väder.
M√ÖRDHUNDENS FAMILJELIV
Mårdhunden lever i par. Varje par har sitt eget revir. Revirgränserna utmärks med utsöndringar från luktkörtlarna. Revirhävdandet efterlevs dock inte alltid strängt. Ibland besöks också grannens sida, utan att bortkörning genast blir följden. Varje mårdhundspar har ett eller flera boställen. Ungarna föds på våren och vistas ofta i moderns revir ända till vinterns ankomst. Ofta tillbringar de också vintersömnen tillsammans med mor och far i ett gemensamt gryt.
MÅRDHUNDEN SOM PÄLSDJUR
Mårdhundens yviga päls används till mössor och kragar, ibland även till hela pälsar. Pälsar erhålls förutom av i naturen fångade djur också av djur från pälsfarmerna. Mårdhunden är inte samma djur som tvättbjörnen, som är ett nordamerikanskt djur. Davy Crockett´s mössa var gjord av tvättbjörnsskinn.
M√ÖRDHUNDEN, ETT SKADEDJUR?
När mårdhunden började breda ut sig i vårt land uppstod en livlig dispyt om huruvida dess invandring här borde förhindras. Orsaken till denna tanke var antagandet att mårdhunden i stor utsträckning skulle livnära sig på viltfåglarnas ägg och ungar och även på harungar. Undersökningar har gett vid handen att antagandet var falskt.
Visst äter mårdhunden fågelägg och fågelungar, men undersökningar visar, att detta inträffar mycket sällan. Främst livnär den sig på smågnagare, döda smådjur och olika sorters avfall. Så egetligen är mårdhunden ett nyttodjur - sett ur människans synvinkel. För några år sen konstaterades vattuskräck eller rabies hos några mårdhundar. Efter detta placerade man ut beten med vaccinationsmedel på stora områden. Nya fall har inte påträffats under de senaste åren.
KÄNNETECKEN
Korta ben, tjock päls och stor som en liten hund. Yvigt ullhår, långt täckhår, översidan brokig, täckhåren svarta, bruna och vita. Nosen, svansspetsen och benen svarta eller mycket mörkbruna. Svarta kinder.
Kroppsl√§ngd 45-80 cm, svansl√§ngd 15-25 cm, vikt 3-10 kg.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
Däggdjuren i detta släkte är relativt allmänna inom sitt utbredningsområde.
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Skogar och i kanterna av odlingsmarker, våtmarker, sjö- och åstränder.
Allätare, huvudföda smågnagare, fisk, grodor, stora insektlarver och daggmaskar.
LEVNADSVANOR
I huvudsak ett nattdjur. Lever familjevis eller enskilt. Gräver grytet i sandmark eller använder gamla räv- och grävlingsgryt. Andra skyddade platser, under lador och trädrötter duger också. Tränger också fram till bebodda områden då den söker avfall. Tillbringar vintern sovande i vintergrytet, sömnen är lättare än björnens. Lever åtminstone till 12 års ålder.
FORTPLANTNING
Monogam, parningstid februari-mars. Föder 4-14 ungar i maj. Ungarna håller sig hos modern till hösten och kan vara i samma gryt under vintersömnen.
SP√ÖRTECKEN
Fotstämplarna i mjuk mark påminner om rävens. I snö lämnar magen en fåra efter sig. Måltidsrester, spillning och grävspår. Spillning kan påträffas i större antal på speciella “toaletter”, ofta i närheten av ett gryt.