På medeltiden var glasblåsarna organiserade i sitt eget skrå. Glasframställning kräver stor yrkesskicklighet och för att bli mästare var man tvungen att arbeta i många år. I en glashytta arbetade vanligen en eller två mästare som till sin hjälp hade ett antal gesäller och lärlingar. De flesta av dem var släktingar till mästaren, för man lärde vanligen inte ut yrkeshemligheter till utomstående. I Tyskland var blåsarna uppskattade yrkesmän, i Frankrike var en del till och med adliga och i Venedig kunde en glasblåsares dotter duga som maka till en aristokrat.
