Skinnbaggarna kan indelas i två klasser: vattenskinnbaggar och landskinnbaggar. Av de vattenlevande torde skräddarna eller vattenlöparna (släktet Gerris) höra till de mer kända. Landlevande skinnbaggar är t.ex. bärfisarna samt vägglusen (Cimex lectularius), som ännu i dag kan påträffas i gamla bostäder.
De mest synliga vattenskinnbaggarna är skräddarna, som kan påträffas i vattnet längs de flesta stränder. Skräddaren rör sig på vattenytan med hjälp av sina långa mellan- och och bakben. Frambenen tar den till hjälp då den jagar insekter. Benen är konstruerade så att skräddaren tack vare vattnets ytspänning inte kan sjunka. Av de landlevande skinnbaggarna är bärfisarna de mest kända. De suger i sig bärsaft med sin snabel. Ofta märker man deras närvaro redan på den otäcka lukten, men ibland kan en bärfis följa med när man stoppar ett bär i munnen. En smakupplevelse man gärna avstår ifrån! Vanliga vägglusen som håller till i bostäder är ökänd både för sin obehagliga lukt och för att den suger mänskoblod. Utan de nödvändiga doserna blod kan den inte utvecklas vidare från larvstadiet. Vägglusen suger blod även som vuxen. Den kan leva på en enda blodportion i upp till ett år. Dagarna tillbringar den i husets springor och skrymslen, i väggar och möbler. God hygien och insektgifter har lett till att vägglusen blivit sällsynt, men den förekommer fortfarande främst i gamla bostäder.
