Fasanen hör inte till vår ursprungliga fågelfauna, utan är en av människan införd "immigrant". Fasanen är en hönsfågel och bland hönsfåglarna är hanarna högre och större än honorna.
På våren tar fasantupparna sina revir i besittning och avger ett ljudligt skrällande läte, som knappast kan kallas vackert. De gamla tupparna erövrar de revir där den bästa födan finns och lockar till sig många hönor till ett "harem". De unga tupparna blir ofta helt utan maka. Den med brun skyddsfärg försedda hönan häckar på marken i låg, ofta tät vegetation. Hönan lägger 8-14 enfärgat bruna ägg och ruvar drygt tre veckor. Ungarna har fin skyddsfärg och gömmer sig vid fara blixtsnabbt i tät växtlighet.
VARIFRÅN ÄR FASANEN INFÖRD ?
Fasanen är ursprungligen införd från Asien, från områden med mycket kalla vintrar. Härifrån fördes fasaner redan för århundraden sedan till olika delar av världen, framförallt till Europa, och inplanterades i naturen. Man hoppades att i fasanen få ett nytt villebråd, vilket också lyckats.
Fasaner började införas till Finland för ungefär hundra år sen. De inplanterades speciellt mycket på 1920- och 1930-talen. Tack vare de mildra vintrarna klarade sig fasanerna bra, men under 40-talets stränga vintrar reducerades stammen. På grund av krigs- och kristid utfodrades fasanen knappast alls. På 50-talet började man inplantera och odla dem på nytt. I dag utfodras fasaner vintertid av jägare, men fasaner som lever i närheten av mänsklig bebyggelse kan klara sig också på egen hand.
DEN ST√ÖTLIGA FASANTUPPEN
Fasanen hör till hönsfåglarna. Till gruppen hör en stor mängd arter där tupparna är både större och färggrannare än hönorna. Dessa arter lever i månggifte och därför tävlar tupparna om hönornas gunst. Förutom fasanen är tamtuppen, påfågeln och kalkonen bra exempel på detta. De hanar som har den största "dragningskraften" parar sig med många honor. Honornas anspråklösa dräkt kamouflerar dem under ruvningen och skötseln av ungarna.
KLARAR SIG UNGEN ?
Fasanen kan få över tio ungar. Fasanen hör till de sk. bolämnande fåglarna, vilkas ungar lämnar boet genast efter kläckningen. De klarar själv sin födoanskaffning och kan gömma sig för rovfåglar. Ungarna hålls dock inte varma vid kallt och regnigt väder. Då lägger hönan dem under sig för uppvärmning. Till natten söker ungarna skydd under hönans vingar. Trots allt detta är dödligheten bland fasanungarna stor. Därför föds stora kullar.
KÄNNETECKEN
Mycket lång, spetsig stjärt. Tuppen ståtligt färggrann med kopparröd, svartfläckig dräkt, grannröda kinder och metallgrön hals. Hönan jämnt brunspräcklig.
L√§ngd: tupp 85 cm
höna 60 cm
Vikt: tupp 1250 g
höna 1000 g
LIVSMILJÖ OCH FÖDA
Trivs i hagmarker i tät ungskog och på gårdsmarker.
Alla slag av vegetabilisk och animalisk föda.
UTBREDNING OCH TALRIKHET
I Finland uppskattningsvis 30.000-50.000 par.
LEVNADSVANOR
Uppehåller sig mest på marken och flyr först när man kommer nära. Övernattar i träd, främst i täta granar. Tuppen ackompanjerar sitt kacklande med bullrande vingslag. Rör sig om vintrarna i spridda flockar i gårdsmarker, tuppar och hönor ofta skilt. Lever i månggifte.
FORTPLANTNING
Boet en grop i marken i hög gräsväxtlighet på åker eller i skogsbryn. Lägger 8-15 olivbruna eller grönaktiga ägg i maj-juni. Hönan ruvar 22-27 dygn, kycklingarna flygfärdiga efter 15 dygn.