De färglösa bägarna har lodräta och klara, formblåsta ribbor. De är ungefär 10 cm höga och dekorerades ofta med en blå glastråd längs den övre kanten och ett veckat glasband längs botten. De här kärlen användes vid samma tid som de emaljprydda venetianska bägarna, dvs. i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. De var allmänna bl.a. i Schweiz och södra Tyskland. I norra Tyskland var de sällsynta och i de nordiska länderna känner man inte till dem alls. Den enda bägare av denna typ som man funnit i norr är ett välbevarat exemplar från utgrävningar i Dorpat (Tartu) på 1980-talet.
