Av ANN DRUFFEL
Låt oss återvända till början av seklet, till en sommardag 1915. Det är mitt under brinnande världskrig, då en ung bondflicka, åttaåriga Lucia Abobora, vallade får tillsammans med några andra barn nära den lilla byn Aljustrel inte långt från Fatima i Portugal. Lucia och de flesta andra i byn hade mycket liten kontakt med städerna runt omkring och läskunnigheten i byn var mycket låg. Snart skulle lugnet i byn förbytas i kaos.
Efter en stund fick Lucia och hennes kamrater syn på vad de senare skulle beskriva som en vit, lysande figur som majestätiskt rörde sig över en näraliggande dal. Barnen kunde se hur figuren gled fram och tillbaka tre gånger och Lucia beskrev den som en person insvept i ett lakan. När hon berättade om sin syn för sina föräldrar blev hon hånad och utskrattad. Ingen trodde på den lilla flickans berättelse.
Ett år senare när Lucia åter var ute och såg till fåren hände något mycket underligt. Den här gången hade Lucia sällskap av två kusiner, Francisco Marto sju år och Jacinta Marto fem år. De tre barnen lekte och stojade och lyssnade till Lucia som roade dem med historier när ett oväder tvingade dem att söka skydd i en grotta. Plötsligt blev de varse hur ett konstigt ljussken närmade sig från öster och stannade framför grottan där det visade sig föreställa en genomskinlig vacker ung man, helt mänsklig till utseendet. Mannen började tala till de tre barnen och sa sig vara en fredsängel. Tillsammans började de att be varvid barnen försjönk i ett transliknande tillstånd. ängeln återkom ytterligare två gånger. Inget av barnen berättade för sina föräldrar om händelsen utan behöll den för sig själva. Men sakta började deras liv att förändras. De tidigare glada barnen blev inåtvända, slutade dansa och sjunga.
Den 13 maj 1917 tvingade två starka blixtar åter barnen att söka skydd i närheten av Cova da Iria, en plats dit fåren ofta sökte sig för att finna bete. Men innan de tre hann fram stoppades de av en lysande boll som hängde över ett litet träd och i dess mitt såg de en vacker men allvarlig kvinna. Hela hennes uppenbarelse verkade vara formad av ett vitt ljus och barnen kunde se hur han var klädd i en mantel som omgavs av ett gyllene sken och hur hon höll ett radband i handen. Hela kvinnan omgavs av det lysande klotet. Också kvinna presenterade sig för barnen och sa sig komma "från himlen". Hon talade portugisiska och svarade på alla frågor som barnen ställde till henne. Efter att ha uppmanat barnen att be för ett snart slut på det pågående kriget lovade hon att återkomma den trettonde dagen de följande fem månaderna varefter hon flöt iväg mot öster där hon försvann. Återigen bestämde sig barnen för att inte berätta om sin syn för någon utomstående men sexåriga Jacinta kunde till slut inte låta bli och snart var händelsen känd i hela byn. Som väntat trodde en del på branen medan andra, som Lucias mamma och pappa, fortsatte att håna dem. Många nyfikna började följa de tre ut på fälten för att få vara med om de utlovade mötena med den vackra kvinnan. När det var dags för den tredje återkomsten hade inte mindre än 2.500 personer samlats kring barnen. Trots att inget av barnen såg heller hörde något kunde många andra rapportera att de hört en avlägsen röst som surrandet av ett bi medan andra tyckte sig se hur solen fördunklades något samtidigt som det lilla trädet över vilket barnen sett kvinnan sväva, böjt sig som om en osynlig tyngd pressat ned kronan. Andra såg ett konstigt litet moln över trädet.
Den 13 juli 1917 lovade kvinnan att hon tre månader senare, den 13 oktober skulle återkomma för att då avslöja sitt riktiga namn. Hon lovade också att utföra ett mirakel som skulle få alla tvivlare att tro. När hon hade lovat detta kunde barnen se hur ljusstrålar strömmade ut från hennes fingrar ned mot markytan som öppnade sig och hur eld och djävlar syntes i sprickan; en vision av helvetet. Den lysande kvinnan förutsåg slutet på det stora kriget, kommunist-Rysslands framväxt och ett andra krig som komma skulle. Dessutom avslöjade hon ännu en hemlighet som än i dag bara sägs kännas till av påven i Rom. Trots alla händelserna fortsatte Lucias familj att tvivla på sin dotter. Hon blev utfrågad av byprästen som lät sig övertygas om att Lucia talade sanning men han antog samtidigt att Lucias syner kom från onda makter.
I augusti hade nyheten om barnens syner spridit sig över hela Portugal. Tidningarna hade börjat skriva om händelserna och massor av nyfikna sökte upp den lilla byn för att träffa barnen. Jacinta började få visioner av ännu ett världskrig. Allt detta började väcka den katolska kyrkans nyfikenhet liksom myndigheternas intresse. Den 11 augusti 1917 kallades barnen inför rätta anklagade för att ha "stört lugnet". Lucias familj tvingade sin flicka att delta med förhoppningen att rättegången skulle lära henne en läxa och få henne att erkänna sina lögner. Men Lucia vägrade att svara på rättens frågor och lät sig inte provoceras av åskådarnas hån och skratt. Till sist hotade rätten att låta avrätta barnen om de inte berättade om den hemlighet som kvinnan gett till barnen, men alla teg trots hotet om döden. På dagen för den fjärde återkomsten kidnappades barnen av Arturo de Oliveira Santos, ansvarig administrator i distriktet. Efter att ha frågat ut dem låste han in barnen och lät korsförhöra dem en och en. Men Santos tvingades ge upp och barnen släpptes utan att ha yppat sin hemlighet.
Under tiden, den 13 augusti, hade 6.000 människor samlats kring Cova da Iria i hopp om att få en skymt av miraklet, utan barnens närvaro. Massan kunde höra ett dovt muller och en blixt lyste upp himlen samtidigt som ett litet moln gled fram från öster för att stanna över det lilla trädet och dess ljus gjorde att folkmassans kläder glänste i regnbågens alla färger. Vid nästa återkomst, den 13 september, hade några katolska präster anslutit sig till folkmassan. En av dem, monsignor Jo‹o Quaresma, kunde se den lysande globen närmare sig och han beskrev den sedan som "en himmelsk vagn". En annan av de närvarande, prästen Manuel Nunes Formigao var känd för sin stora lärdom och sin integritet. Formigao kunde se hur solens ljus fördunklades och hur stjärnor kunde ses på vissa områden av himlen. Formigao förhörde sedan barnen och försökte lura dem att försäga sig men misslyckades som andra före honom.
Vid återkomsten den 13 oktober var himlen täckt av tjocka moln och ett ihållande regn föll. Längs lervägarna mot Aljustrel trängdes 50.000 pilgrimmer och nyfikna. En av dem var Avelino de Almeida, chefredaktör för den största tidningen i Lissabon, O Seculo. De Almeida var en skeptisk natur och starkt antireligiös. Barnen tvingades knuffa sig fram för att komma till trädet då en blixt i öster visade att den sista återkomsten hade inletts. Människorna närmast barnen kunde se hur dessa föll på knä som i trans. Flera berättade sedan hur de förvånats över ett lyster som spred sig över barnens ansikten. Plötsligt pekade Lucia mot himlen och ropade: "Titta på solen!". Människomassan kunde se hur de tjocka regnmolnen öppnade sig som när man drar ifrån ett par gardiner samtidigt som regnet upphörde. En jättelik silverdiskus, skenbart lika stor som solen, lyste från zenit. Dess ljus var lika starkt som solens men de 50.000 kunde ändå se rakt in i den utan att skydda ögonen. Silverdiskusen började dansa och snurra snabbt som en bengalisk eld. Från dess kant kastades lätt karmosinröda flammor ut vilka lyste upp folkmassan i alla regnbågens färger. Vid tre tillfällen slutade diskusen rotera men fortsatte sedan att snurra. Plötsligt kastade den sig ned från himlen och människorna kunde känna en värme strömma mot sig. Många föll på knä av fruktan för det de såg utspela sig inför sina ögon, men diskusen återvände i sick-sack till sin position högt upp på himlen där den fortsatte att lysa som solskivan.
Flera av människorna märkte nu hur deras regndränkta kläder hade torkat på bara några sekunder. Hela händelseförloppet var över på tio minuter.
Avelino de Almeida var imponerad. Senare skrev han i O Seculo: "Det tillfaller dem som anser sig kompetenta nog att bedöma solens "danse macabre" som fick även fritänkare och andra som normalt inte är intresserade av religiösa spörsmål att låta sig imponeras." Därmed upphörde miraklen i Fatima. Två av barnen, Francisco och Jacinta Marto, dog unga, något de hade förutsett flera år tidigare. Lucia Abobora togs om hand av kyrkan och hon blev sedemera känd under namnet syster Maria des Dores. Lucia berättade aldrig öppet om den sista "hemligheten" som kvinnan i skyn givit henne. Det sägs dock att denna sista profetia ska vara känd av påven i Rom. Kvinnan själv identifierade sig som "Vår dam med radbandet" och efter en tid accepterade den katolska kyrkan hela uppenbarelsen som ett mirakel.
Varje vittnesmål och barnens egna berättelser liksom dem från andrahandsvittnen finns väl dokumenterade av såväl kyrkan som världsliga myndigheter. Men vad var det egentligen som utspelades inför tusentals människors ögon? Var det ett mirakel eller en UFO-observation? Eller kanske båda? Fatimahändelsen är ett av många exempel på UFO-fenomenets komplexitet. Vilken etikett vi ska sätta på dem beror mer på vår egen tro än på fakta i fallet.
Översättning och bearbetning Clas Svahn