"Mötet i gläntan" av Clas Svahn och Gösta Carlsson

Gösta Carlssons företal i boken:

Det är först efter långt övervägande och efter åtskilliga samtal med min vän Clas Svahn som jag har beslutat mig för att i bokform publicera mina upplevelser och egendomliga samtal med vad jag långt om länge förstod vara så kallade utomjordingar och som jag för enkelhetens skull benämner UFO-vänner. Då jag genom dessa samtal helt hade ändrat såväl mitt arbete som min uppfattning om vad som försiggår i rymden var mitt beslut år 1946 att helt mörklägga detta. I ett samtida testamente hade jag bestämt att jag om jag skulle avlida, så måste alla dagböcker, nedskrivna samtal med mera omedelbart brännas upp. Jag var mer än väl klar över att om sådana uppgifter hade fått publicitet år 1946 och framåt, så skulle jag utan tvivel ha närmast idiotförklarats.

Genom att göra landningsplatsen i Vegeholm och det så kallade Sibirienområdet till ett naturreservat, genom att tillverka ett monument i skala och bereda fritt tillträde till området, ansåg jag at jag hade kvitterat något av den vänlighet som dessa utomjordiska människor hade visat mot mig.

Under denna tid blev jag efter hand VD för fyra aktiebolag med flera hundra anställda, nämligen Carnelle, Allergon, Vegeholms isstadion och Pollisan. Att nämna var jag hade fått alla uppslag till nya och delvis banbrytande läkemedel som pollenpreparaten skulle utan tvivel ha omöjliggjort vidare utveckling av desamma.

Genom det goda intryck och den känsla för fakta som min vän Clas Svahn visade bestämde jag mig för att publicera mina upplevelser i bokform. Genom att jag tidigare hade bestämt mig för att bränna upp allt materialet som jag skrivit ner, ibland svårtytt även för mig själv, och få kronologisk ordning på detta, var det ett arbete som det tagit ett par år att utföra. ä;nda tills nu har jag aldrig utnyttjat dessa mina upplevelser i ekonomiska sammanhang. Aldrig ställt upp på betalda föredrag eller i någon form mot betalning. Jag kan skryta över att jag satsat sexsiffriga tal i kronor att göra landnings- och startplatsen för rymdskeppet till reservat och på detta sätt för all framtid markera denna märkliga upplevelse, och givetvis gratis tillträde för allmänheten.

Min egen uppfattning är att vi fortlöpande får bättre förstånd och utveckling så är min tro och fasta förvissning att dessa människor från främmande planeter kommer att besöka oss och delgiva oss sitt enorma vetande vilket skulle vara till gagn för vår planets fortsatta lugna framåtskridande och kunna påverka vår hälsa och ge oss en betydligt längre livslängd. Vi måste göra oss beredda att mottaga dessa på ett värdigt sätt och jag hoppas att resultatet ska bli ett slut på alla dessa meningslösa krig och elände som vi fortfarande tydligen inte själva kan bemästra.

Då jag nu tillsammans med Clas Svahn publicerar mina och våra sammanlagda erfarenheter hoppas jag att detta ska möjliggöra ett uppslag till UFO-mysteriets slutgiltiga förklaring.

Gösta Carlsson
Ängelholm


Läsavsnitt

4. Mötet i gläntan

Det är den 18 maj 1946 och klockan kring 22 på kvällen. Himlen är mörklblå och sikten klar och ett lätt bris blåser från öster. Jag har åter tagit plats på fortets stålkupol vid Skälderviksstranden. Jag sitter och lyssnar på den vackra fågelsången från trastar, rödhakar och flera fåglar i kören. Som vanligt har de så kallade Sjödammarna vaknat ordentligt till liv och börjar nu befolkas av alla de fågelarter som har sitt tillhåll här.

Dessa dammar är ett underbart fågeltillhåll. Gamla träd får stå kvar och därför finns det utmärkta tillhåll för ugglor, hackspettar och en otrolig mängd andra fåglar. Visserligen svårbesökt, men just därför har allt utvecklats enligt naturen själv. Jag har många gånger haft en dröm att få göra detta område till ett fågelreservat att bevaras för all framtid i sitt nuvarande skick. Men att jag skulle få förverkliga mina drömmar tillhör något av det mest positiva i mitt liv.

Det börjar mörkna och jag inser att det är tid att bege sig hem. Klockan är 22.45 och jag tänder min orienteringslampa som jag alltid har med mig på kvällspromenader. Jag går upp på en backe där man har fin utsikt in i både Kronans och Vegeholms skogsmarker. På Vegeholms mark strax efter fågelkärret och en liten bit in i en björkskog bestående av stora, gamla träd finns en stor gräsglänta, som jag väl känner till.

Till min ungdoms odygd hörde bland annat att skaffa fågelägg av så många olika slag som möjligt. Då som nu var förstås detta förbjudet, men vi pojkar tog inte så allvarligt på denna lagbestämmelse som då heller inte var lika aktuell som nuförtiden. Just vid denna gräsglänta häckade gulsparv, kornsparv och olika slags piplärkor, och i några av de gamla björkarna höll ofta kattugglor till.

Av en ren tillfällighet kastar jag en blick ner mot gräsgläntan, som man på grund av träden inte ser så tydligt. Jag tycker först att jag ser något ljus därinne, men det kan kanske vara en reflex från min egen pannlampa. Jag släcker den, men fortfarande finns ljusskenet kvar. Det kan ju vara tidiga campare eller ungdomar som håller till där. Jag beslutar mig för att gå dit. Jag kilar ner för backen och hoppar över en smal grop som samlar upp skogsvatten och rinner ut i fågelkärret. Till höger om mig har jag en rad tallbevuxna sandkullar som skymmer gräsängen en liten bit. Så tar dessa slut, och just som jag ska svänga ut på ängen får jag se en syn som för alltid har etsat sig fast i mitt minne.

I den bortre ändan av ängen, bara några meter från en ensam fura, står en belyst farkost som jag aldrig har sett maken till varken förr eller senare. Min första tanke är att det är en tivolikarusell som någon kört dit. Men jag inser snart att det skulle varit omöjligt eftersom inga vägar leder fram till gläntan.

Föremålet har en form som liknar en diskus och det vilar dels på en kraftig fena i riktning mot furan, dels på två teleskopstöd, allt fördelat så att det verkar som om dessa stöd är placerade på lika avstånd från varandra på den cirkelrunda farkosten. Rakt framför fenan på farkostens underdel är en lucka nedfälld med stege och lejdare liknande dem man ser på båtar. Luckan är en och en halv meter över marken och jag ser hur ljus strömmar ut från kabinen. Jag gör ett försök att kika in i farkosten men vinkeln är för snäv. Allt som syns är det starka ljuset.

På farkostens översida finns en strömlinjeformad kabin som jag uppskattar till omkring åtta meter i diametern. Med ungefär en meters mellanrum ser jag ovala fönster, kanske en halv meter långa och cirka 30 centimeter höga. Medan jag tittar på farkosten kan jag inte låta bli att tänka att det är någon som försöker skoja med mig. En tanke som far genom mitt huvud är att det kanske är tyska piloter som har flytt från något läger. Men inerst inne tror jag inte på det själv.

Ovanför kabinen finns en teleskopmast, nästan som ett periskop på en ubåt. Höjden är ungefär densamma som furan och jag uppskattar farkostens tjocklek på mitten till ungefär fyra meter, vid sidorna till närmare en meter och mastens höjd bör vara omkring fem meter. Uppe i toppen är den uppsplitsad i fyra delar. En bit ner upptäcker jag den lampa som sände ut det egendomliga violetta sken som jag upptäckte från stigen. Det är riktat nedåt och täcker hela farkosten som en ostkupa med några meter till godo utanför. Själva ljuskäglan liksom pulserar fram från lampan nästan som vatten från en fontän. Och egendomligast av allt: ljuset får på detta sätt en krökt bana. Där det träffar marken eller gräset försvinner det med ett gnistfenomen som liknar det som uppstår vid tomtebloss. En lukt av ozon sprider sig genom luften. Det är som en elektrisk ridå har sänkt sig över farkosten.

Skrovet och kabinen verkar vara utförda i ett stycke. Man kan varken se skarvar eller nitar någonstans. Runt underkanten på farkostens omkrets finns ett antal hål, ej olika dem som finns på turbiner, riktade nedåt och försedda med spjäll.

Några meter framför och utanför spökljusets cirkel står en man iklädd en vit dräkt som verkar nästan gjuten på honom. Han är klädd som våra astronauter är i dag. Hur jag än tittar kan jag inte varken se knappar, dragkedjor eller andra knäppningsanordningar. På fötterna har mannen blå eller svarta korta stövlar som sluter till, runt midjan ett brett svart eller blått bälte, och på huvudet något som liknar en regnkapuschong, bara med den skillnaden att den också täcker framsidan av ansiktet och är gjord av något genomskinligt material. På händerna bär han fingerhandskar. På bröstet hänger en svart sak, som liknar en bälgkamera, men i övrigt ingen utrustning. Mannen verkar vara en vakt. Där jag nu står är jag bara ett tiotal meter från farkosten och kanske sju eller åtta meter från den här mannen. Innanför ljuskupan rör sig flera personer. Det konstiga var att alla vände sig mot mig när jag kom in i gläntan. Det var som om jag var väntad men inte önskad...

Uppe på fakosten vid ett av fönstren finns ytterligare tre män, tydligen sysselsatta med något arbete. Strax nedanför ser jag ytterligare två som assisterar och innanför ljuscirkeln, vända mot mig, står tre flickor. Alla är klädda på samma sätt, i samma helgjutna vita flygdräkt, med samma färg på stövlar och midjebälten. Alla innanför ljuscirkeln har den genomskinliga kapuschongen fälld tillbaka i nacken.

Gösta var nu ungefär tio meter från fakosten och kanske sju, åtta meter från vaktposten. Han kunde se hur männen och kvinnorna som arbetade kring farkosten hade normala jordiska drag och kvinnorna, eller snarare flickorna, hade ljust eller cendréfärgat hår, klippt och lagt efter modernaste snitt. Männens hår kunde Gösta aldrig se, för på huvudet hade de någon sorts liten svart huva, inte olik de hade sett stridsvagnsförare vara utrustade med. Från huvan gick något som liknade öronproppar och det verkade som om personerna kring föremålet konverserade med varandra genom dessa kalotter, utan att röra munnen. Då hände plötsligt något.

Mannen som står utanför ljuscirkeln - och som jag nu efteråt förstår tjänstgjorde som någon slags vakt - gör ett perfekt stopptecken med handen höjd. Det är en åtbörd som inte kan missförstås och jag stannar också. Jag har fortfarande pannlampan på huvudet, fast släckt. Vaktmannen vrider som svarta bälgkameraliknande grej mot mig och jag får intrycket av att det är för att ta någon slags bild. Jag tycker mig höra hur det knäpper till i lampan, som jag har släckt, men tänker inte mer på det.

Jag blir stående stilla och samtidigt gör vaktmannen ett varv runt farkosten, hela tiden på yttersidan av ljuscirkeln. De båda männen och flickorna återgår till sitt arbete på kabinfönstret. Det är möjligt att det är två vaktmän med en placerad på farkostens baksida. Detta kanske kan förklara att det under tiden jag står där alltid finns en man mot den sida där jag befinner mig.

Jag känner mig ungefär som ett vilt djur måste göra utanför den ljuscirkel som safarijägare brukar göra upp i Afrika. Så plötsligt kommer en mörklockig flicka nedför trappan på kabinen under fakosten. I handen har hon något som liknar en bag och från den delar hon ut bägare till både män och kvinnor. Alla slutar upp med sitt arbete och dricker ur dessa bägare.

Så får jag plötsligt lust att gå fram till dem och prata lite, men så fort jag tagit ett steg står vaktmannen åter framför mig med handen höjd till stopptecken och alla tittar allvarligt på mig. Också vakten ser allvarlig ut, som en bestämd polis - hit men inte längre! Han släpper mig inte med blicken en sekund.

Mötet i gläntan är utgiven av NTB/Parthenon och kostar 228 kronor. Boken kan beställas genom att skicka ett faxe-mail genom att trycka här

Det går även bra att skriva till:

Parthenon förlag
Box 3053
611 03 NYKÖPING

Beställ gärna en boklista över alla svenska UFO-böcker på samma adress.

Tillbaka till "Böcker" Tillbaka till hemsidan