Kjellson, H. & Mattsson C.-A.
Teknik i forntiden
Nybloms förlag, Stockholm 1984
Den här boken är en i viss mån omarbetad och nyredigerad upplaga av Henry Kjellsons böcker Forntidens teknik (1956) och Försvunnen teknik (1961), gjord av Carl-Anton Mattsson. Den senare har även lagt till två avsnitt, det ena med Kjellsons sista forskningar som inte finns utgivet i bokform sedan tidigare. I det andra tillägget presenterar Mattsson sina egna forskningsresultat från bland annat Mexiko, Egypten och Indien.
Syftet med boken är att ånyo väcka intresset för människans äldsta historia, som kanske inte alltid är så lättfattlig, och i viss mån tillrättalagd, som den presenteras i skolböckerna i dag. Det kan finnas anledning att se över historieskrivningen, om vi ska tro Henry Kjellson och Carl-Anton Mattsson.
Historia i tre led
Kjellson ställer upp problemet om människans historia i tre led. För det första är det rester av kulturminnesmärken runt om i världen, och hur dessa kom till. För det andra är det de skriftliga källor som finns tillgängliga, exempelvis kilskriftstavlor, hieroglyfer och Veda-litteraturen, där det berättas fantastiska historier om människor i äldre tider; problemet för Kjellson är att de flesta inte tas som faktiska texter utan mer som myter och legender. För det tredje är det vetenskapen som för Kjellson betecknas av C 14-dateringar, som inte används i tillräcklig utsträckning. Hade metoden använts mer flitigt hade många gissningar och spekulationer kunnat undvikas.
Resonemanget mynnar ut i frågeställningar om huruvida myten om syndafloden, som återfinns hos flera folk på jorden, inte måste ha en kärna av sanning? Måste inte den envist bibehållna legenden om Atlantis ha en kärna av sanning? Måste inte spåren av samhörighet, som många kulturminnesmärken pekar mot, ha en gemensam källa? Måste inte dessa minnesmärken ha uppförts med en avancerad teknik, och inte bara med hjälp av obegränsat med tid och massor med slavar? Kjellson anser att med hjälp av den moderna forskningen, som han hyser stort förtroende för, kommer sanningen en dag att uppenbaras.
Ögonvittnesskildringar
Styrkan hos Kjellson, som också Mattsson har i flera avsnitt, är att han har rest runt i världen själv och med egna ögon sett flera av minnesmärkena (Mattsson har fotograferat de flesta platserna). Så när de olika platserna om monumenten beskrivs så vet läsaren att det är ögonvittnesskildringar och inte skrivbordskonstruktioner som det berättas om.
Svagheten, framför allt hos Kjellson, är att när platserna och textmaterialet ska dateras så lämnas inga referenser. Den nyfikne får helt enkelt tro eller inte tro på de siffror som anges. Till exempel berättas det redan i första kapitlet om en historiekrönika från Babylon av prästen Berosus (300-talet f. Kr. enligt Kjellson, s 18), som sträcker sig över en period av 150.000 år! Mycket häpnadsväckande, men någon källa till denna upptäckt ges inte. Exemplen är tyvärr många, och mycket frustrerande, när man inte får veta var man kan leta vidare.
Fascinerande avsnitt
Avsnitten som fångade mig mest var de om det forntida Egyptens teknik och kvarlevorna från denna tid i form av hieroglyfer och reliefer. Frågeställningarna som görs här är verkligen berättigade. Vad visar Zodiaken i Dendera egentligen? Vad är det för sorts "lampor" som måste hållas av två personer och vad är det för devis som står under? Varför byggdes Cheopspyramiden? Vad var det egentligen man höll på med i den kammare som kallas Konungens? Vad var Stora Galleriet till för? Varför byggdes Sfinxen?
Ja, frågorna hopar sig verkligen när avsnitten läses, men inga klara besked kan ges, vare sig av författarna eller av dagens arkeologiska forskning. Läsaren kan bara hålla med Kjellson och Mattsson i deras önskan om att en tekniker måtte bli intresserad av dessa kvarlevor och skrifter, så att denne tillsammans med språkvetare och arkeologer kan lösa gåtan om det forna Egyptens teknik.
Det är inte bara Egyptens arkitektoniska mästerverk och försvunna teknik som behandlas. Läsaren tas med på en "tur" jorden runt, bland annat till soltemplet med sin berömda port i Tiahuanaco i Bolivia, templen i Tikal i Guatemala och Teotihuacan i Mexiko, dagoba-templet i Anuradapura i Sri Lanka, Kailas-templet vid Ellora i Indien, Angkor Vet i Kambodja och en hel del andra platser. Resan är mycket fascinerande och tankeeggande.
Ånyo håller jag med författarna om att här saknas tillräcklig forskning för att med säkerhet kunna bestämma ålder och ändamål. Detta hindrar dock inte Kjellson och Mattsson från små utsvävningar i tid och rum i sina tolkningsförsök, som tyvärr inte blir annat än försök.
Atlantis-teorin
"Som vanligt" i den här typen av litteratur ägnas ett avsnitt även åt Atlantis-teorin. Kjellson ställer sig mycket öppen och positiv till Platons tankar om den sjunkna kontinenten. Anledningen till detta är att Kjellson behöver en "nödvändig länk" (s 76) mellan kulturerna i Egypten och Sydamerika. Likheterna finns där - det kan inte förnekas - men varför detta sökande med ljus och lykta efter en länk? Om människorna som levde i dessa högkulturer kunde bygga dessa enorma byggnadsverk som soltempel och pyramider, kunde de då inte bygga fartyg som var sjövärdiga en seglats över Atlanten? Vad jag för övrigt anser om Platons trovärdighet i historiska spörsmål går att läsa om i tidigare recensioner i STUFO-Nytt.
Behovet av samarbete mellan vetenskaperna märks återigen i kapitlen som behandlar de religiösa texterna, bland annat Gamla Testamentet och Mahabharata, myter världen runt om "den stora katastrofen", astronomiska observationer om ändringar i stjärnbilder samt berättelser om folkslag som sägs ha levt före månens födelse.
Det mest anmärkningsvärda i dessa avsnitt är konstaterandet att astronomerna i Tiahuanaco inte kände till månen (s 141)! Vad är det som berättas i de gamla skrifterna egentligen? Kjellson ger många uppslag till avsnitt i Bibeln och Mahabharata för självstudier och han har en del teser om vad texterna egentligen "ska" beskriva.
Religiösa bevishjälp
För den religionsintresserade är det intressant att se hur författarna försöker ta hjälp av gamla religiösa texter i sina "beviskedjor". Långa utdrag görs ur dessa texter och de kommenteras på ett mer "modernt" sätt av Kjellson och Mattsson. (Med en lång ursäkt till troende människor - ingen är ute efter att försöka slå omkull religionens fundamentala texter, utan de är mer intresserade av att kunna utröna bevis för att de som skrev dessa texter även ville ge en bild av sin vetenskapliga verklighet.)
Ett av de mer berömda exemplen är Hezekiels "dröm", där han ställs inför en ovanlig syn. Kjellson vill här ge en vetenskaplig förklaring till vad Hezekiel såg. Och visst, översätts texten bara lite annorlunda, med en förståelse för att det gått ett antal sekler sedan texten skrevs första gången fram till det datum då den översattes till ett annat språk, så kan man få det till att Hezekiel såg en sorts flygande föremål, drivet av starka motorer.
I boken presenteras också ett par bilder av hur det kan tänkas att föremålet såg ut (s 99-100), där en tolkning liknar en blandning av helikopter och flygplan, en annan en stor kupa med konformad botten med fyra långa benspröt. Även andra tekniska översättningar kan göras ur detta avsnitt och omfattar gruvdrift, radioaktivitet, krigsmaskiner, vapen, "flygplan" och en del andra saker.
Det är i dessa spekulationer som den ledande och till slut tröttande frågan ställs: Måste inte detta vara bevis på att...? Svaret som Kjellson i mångt och mycket är ute efter är att jorden träffats av något, rubbats ur sina bana och fått en lutning på jordaxeln. Därav kom att stjärnbilderna fick nya positioner sedda från jorden och att det mesta av forntida kunskaper om teknik och vetenskap försvann i denna katastrof!
Huvudargumentet är tolkningen han ger av Dendera-zodiaken. Anledningen till dess utseende, med dubbla figurer (s 153) fast med en polförskjutning av 21 grader, skulle vara bevis på katastrofen. Han går vidare i slutsatsen med en tidsbestämning av denna katastrof: 3716 f. Kr. (Räknar man bakåt i Bibeln kommer man till den ungefärliga siffran 4400 f. Kr., s 150-151)
Hur kulturer har kunnat uppstå igen i Mesopotamien bara en kort tid därefter ger inte Kjellson något svar på. Men återigen kommer hans och Mattssons rop efter samarbete mellan vetenskaperna. Bland annat efterlyses undersökningar med GM-instrument och C 14-dateringar av fynd som gjorts i redan nämnda områden, samt även av "skogen" i Doggers bank.
Spännande frågor
Ett annat spörsmål som också tas upp angående de försvunna bevisen för de högtstående kulturerna är de försvunna verktygen och maskinerna. Ett av exemplen är den berömda monoliten i Assuan. Den är 41 meter lång och i medeltal 3 meter bred. Men det finns inga utrymmen vid sidan av monoliten som avslöjar hur stenhuggarna burit sig åt när de högg stenen direkt ur berget. Dikena är bara 76 cm breda! Hur gjorde de? Det finns inga för oss kända skrifter bevarade som beskriver detta och heller inga verktyg som skulle kunna ha använts i dessa diken (s 42-43).
Ett annat exempel är klipptemplet vid Ellora i södra Indien (s 34-37) som är uthugget direkt ur berget till 45 meters djup i en fyrkant på 84 gånger 24 meter där mittdelen har sparats. Hur gjorde de?
Boken ställer många frågor. Många av dem är mer än väl berättigade och dessa frågeställningar gör boken mycket läsvärd. Vissa hänvisningar som ändå görs av Kjellson och Mattsson till tidigare utgiven litteratur kan vara värda att titta närmare på. Den skriver läsaren på näsan med att människan vet alldeles för lite om sin egen historia, likväl som vi kanske inte "vill" veta vad som verkligen ägde rum på jorden för kanske 10.000 år sedan! Bokens nackdel är annars just de klena hänvisningarna till vem som sagt vad, samt de ibland tröttande ledande frågorna om "Måste inte detta vara bevis...?"
Det kan vara dags för den moderna människan att inse att vi inte är de mest civiliserade och de mest tekniskt kunniga som levt på denna planet. Vad än svaret är på detta måste man hålla med Kjellson och Mattsson om att det bör forskas mer intensivt för att vi någonsin ska få klarhet i dessa frågor.
Lars Amnestål