För den som följt fru Luukanen-Kildes framfart under de få år hon varit en av gästerna på UFO-scenen är den här boken en logisk fortsättning på det andliga sökande hon låtit oss ana i sina tidigare böcker. I "Universums barn" tar författaren steget fullt ut och lämnar all verklighetsförankring för att sälla sig till den skara av domedagspredikanter som vädrar morgonluft kring det annalkande tusenårsskiftet. Luukanen fortsätter att hävda att vi står under ständig bevakning från våra bröder och systrar i rymden som genom tankeöverföring och andliga krafter försöker hjälpa mänskligheten att rädda sig själv. En hjälpinsats som givetvis mörkläggs av våra myndigheter och massmedier. Varför rymdfolket skulle vända sig till dessa vilseförande myndigheter när de istället kunde gå ut direkt till vanligt folk är en fråga som jag skulle önska få svar på. Luukanen ger det dock inte. Boken är Luukanens egen domedagspredikan och i varje kapitel hamras påståendet om mänsklighetens "låga nivå" och andliga brister in i läsaren. Aldrig har vi varit sämre. Jordens undergång är nära och den som inte förändrar sitt liv kommer att förintas enligt den kosmiska planen som Luukanen verkar ha fått ta del av men inte vill dela med oss vanliga dödliga. De som överlever utrensningen får uppleva ett förverkligat utopia där allt ska bli så bra och fantastiskt. Texten, som är skriven med automatisk skrift på 70 timmar, är allmänfilosofisk och ofta med oprecisa formuleringar utan djupare mening. Luukanen raljerar över boklig bildning och vetenskaplig forskning som kallas "falska sanningar" och verkar närmast rädd för kunskap och studier. Istället ska man lyssna till sin hjärtas röst. Att det finns gott om exempel på hur denna inre röst har lett fel (Hitler kan vara ett sådant) bekymrar inte Luukanen. Boken vänder sig till andligt sökande, vilsna själar och människor som inte finner svaren hos de etablerade religionerna. Boken kunde ha förkortats avsevärt eftersom upprepningar är legio. Ett tvåsidigt häfte med titelblad och innehållsförteckning hade varit att rekommendera.
CLAS SVAHN