DET BÖRJADE FÖR 6 500 ÅR SEDAN
Nynäshamns kommun har en mycket lång historia. Den sträcker
sig bakåt i tiden till ca 4500 f.kr. då vi hittar de första
spåren efter människor i norra Sorunda vid Pipartorp och Fagersjön.
De låglänta delarna av Södertörn stod efter den senaste istiden under vatten. Södertörn var ett skärgårdslandskap och här fanns gott om fisk, säl och sjöfågel. De trånga vikarna gav ett gott skydd åt boplatserna.
FLYTTADE OMKRING
Människorna som fanns här under äldre stenålder
levde i små kringströvande grupper, de livnärde sig främst
av det som havet gav. Boplatserna var troligen tillfälliga lägerplatser.
Spritt över större ytor hittar man idag hela och delar av grön-stensyxor,
knackstenar och avslag av grönsten och kvarts efter redskapstillverkningen.
Någon keramik finner man inte, konsten att tillverka lerkärl
var ännu inte känd. Dessa boplatser brukar kallas prekeramiska.
Lite längre fram i tiden, under yngre stenålder (ca 2500-1500
f.kr) finner vi en fångstkultur som kallas den gropkeramiska. Nu
var konsten att göra lerkärl känd och namnet kommer av folkets
typiska sätt att ornera sina lerkärl med gropar. Människorna
livnärde sig huvudsakligen av säljakt och fiske. Ett stort antal
gropkeramiska boplatser är kända på Södertörn.
Stränderna vid Marsta och Stora Vika var tydligen särskilt attraktiva.
Ett tiotal boplatser har hittats i området.
FRÅN FISK TILL BOSKAP
I och med landhöjningen förändrades så småningom
livs-betingelserna för fångstmän-nen. Den dominerande näringen
under nästa skede, bronsåldern, var troligen boskapsskötsel.
Fynden från bronsålder är relativt få. Bebyggelsen
verkar ha varit begränsad till västra delen av Sorunda och mellersta
delen av Ösmo.
Under bronsåldern högg människorna in ristningar i berget,
hällristningar. Vid Sundby i Sorunda och Gryt i Ösmo har man
hittat hällristningar bestående av skålgropar och skepp.
Det längsta skeppet i Sundby är 133 cm långt.
Skeppssättningen på Torps malm hör också till bronsåldern.
Skeppssättningen, med sin längd av 28 m är Södermanlands
största. Skeppsättningar är annars en ovanlig gravform på
Södertörn.
MÅNGA GRAVFÄLT
Huvuddelen av kommunens fornlämningar är gravfält från
järnålder. Det finns ca 200 stycken. Många av gravfälten
är stora bl.a Ottersta, Berga, Blista och Tibble i Sorunda samt Älby,
Blista, Säby och Stymninge i Ösmo.
Vid slutet av järnåldern var troligen drygt 75 av de nuvarande
byarna och gårdarna bebyggda i kommunen. Bebyggelsen bestod sannolikt
av ensamgårdar och om man antar att ett hushåll bestod av 8-10
personer, skulle det ha bott ca 600-750 invånare i hela kommunen
år 1000 e.kr.
RIKT PÅ RUNSTENAR
Det finns 27 runstenar i kommunen, det gör den till en av de runstensrikaste
i landet. Run-stenarna dateras till 1000-talet e. kr och de restes ofta
i närheten av vägar eller vadställen. De är i egentlig
mening inte gravstenar, trots att de oftast är resta till minne av
någon anförvant. Under den här tiden ökade befolkningen
och det började bli ont om jord, därför kan runstenarna
också ses som en sorts ägomarkering.
Längs den gamla vägen mellan Djursnäs och Vansta finns flera
runstenar. Här börjar den så kallade runstensvägen
som går att följa upp genom Sorunda-bygden.
Runstenen vid Säby omtalar att någon "lät göra
denna bro". Bron kan möjligen vara vägbanken mellan Västra
och den numera utdikade Östra Styran. Vid Säby finns flera stora
gravfält, det största med ca 250 gravar.
STÖRSTA VIKINGATÅGET
I parken vid Vansta gård står en sten som hittades i en
åker vid Säby. Det är en speciell sten, en s k Ingvarssten.
Stenen talar om "Toste, som blev död i Ingvars följe".
Här omtalas det största kända vikingatåget österut,
nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland under
första delen av 1000-talet.
Vid Styreborg på näset mellan Västra och Östra Styran
finns rester av en vägbank som troligen anlades under järnåldern.
Möjligen är det denna bro som omtalas på Säby-stenen.
För att inte helt avstänga seglingsmöjligheterna mellan
sjöarna har banken genomskurits av ett vad där ån nu flyter.
Söder om vägbanken ligger ett gravfält med en hög och
en treudd från vikingatid.
Från Berga ledde den så kallade Runstensvägen över
Tibble upp mot Sorunda kyrka (som inte fanns då) över det som
idag är åker men som fortfarande kallas Dyarna (vattensjuk mark).
Här har troligen funnits en spångad väg så att man
kunde ta sig fram torrskodd.
KUNGSHÖG
Invid kyrkan i Sorunda finns en kungshög eller tingshög som
visar platsens centrala betydelse långt innan kristendomen kom till
vårt land. Högen mäter 40 meter i diameter och är
drygt 5 meter hög och är därmed Södertörns största
gravhög. Strax söder om högen finns en stor grop, där
man antagligen tagit material för att bygga den. Högen kan senare
ha använts som tingshög och gropen gav kanske då plats
åt tingsmenigheten.
Mellan Billsta och Fullbro finns ett flyttblock med en runristning på.
Vid Fullbro passerar vägen ett gravfält med flera storhögar
som ger ett pampigt intryck.
Alla runstenarna blev under 1988 och 1989 imålade av Runverket. Samtidigt
skedde en uppskyltning av samtliga i kultur-, park- och fritidsförvaltningens
regi.
För att göra det lätt att hitta till alla dessa platser
har kultur,-park-och fritidskontoret sammanställt fem stycken enkla
foldrar. dessa är indelade sockenvis och består av en karta
med texthänvisningar samt några tips på ytterligare sevärdheter.
Foldrarna finns att få gratis på biblioteken och turistbyrån
där det också går att få mer information.
KORT OM NYNÄSHAMNS TÄTORT
Trakten runt Nynäshamn var fram till slutet av 1800-talet ett glest
befolkat område. Här låg Nynäs gods med sina torp
spridda över ägorna.
I mitten av 1800-talet väcktes intresset för trakten kring Nynäshamn.
Stockholm var i behov av en lämplig och isfri uthamn och den naturliga
hamnen i Nynäshamn var man intresserad av. Förutsättningarna
för att hamnen skulle kunna utnyttjas var en järnvägsförbindelse
mellan Nynäs och Stockholm. Den som hårdast drev frågan
om en järnväg till Nynäs var Herman Sandeberg som gav ut
flera skrifter om sina ideér om en järnväg.
Frågan diskuterades livligt i Stockholmspressen under 1860-talet.
Meningarna var dessutom delade i Stockholm om lämpligheten i att anlägga
en hamn i Nynäs. Många trodde att Nynäshamn skulle utkonkurrera
Stockholms handel och sjöfart och därför motarbetades Nynäsbanan
av starka intressen.
STORA PLANER
1892 köptes Nynäs gods av professor Hjalmar Sjögren.
Han hade stora planer för Nynäs-trakten, förutom en järnväg
skulle han anlägga en villastad med badort, fullständig hamn
samt frihamn med direkta ångbåtsförbindelser med någon
rysk östersjöhamn.
Koncession beviljades på järnvägen 1898 och den började
byggas i november samma år samtidigt som man började anlägga
hamnen.
1899 bildades Nynäs Villastad AB och bolaget började planera
för badorten och villastaden. Redan innan järnvägen var
färdig (1901) började bebyggelsen växa upp. Stadsområdet
delades i tre delar. Till norra delen lokaliserades verkstäder och
mindre industrier. I mellersta delen styckades småhustomter och i
södra delen planerades en bad- och kurorts-anstalt.
Den första större industrin blev Holmers mekaniska verkstad.
Runt omkring verkstaden startades bl a glasbruk, gjuteri, sko-fabrik, bensin
och fotogenupplag. 1913 flyttades Telegrafverkets verkstäder med sina
arbetare från Stockholm till Nynäshamn.
1928-29 byggde Axel Ax:son Johnson & Co oljeraffinaderi här.
1901 började man på allvar att planera för anläggandet
av en bad- och kurortsanstalt i södra delen av stadsområdet.
Ett lyxhotell började byggas uppe på ett berg. Den 16 maj 1903
kom Oscar II med extratåg från Stockholm för att inviga
hotellet – sedan den dagen kallas berget Oscarsberget. Endast grunden var
då färdig. Hotellbygget fullföljdes aldrig utan fick läggas
ner i brist på pengar.
Ön Trehörningen blev senare centrum för badortsverksamheten.
Här byggdes Badhotellet och Parkhotellet 1906, Strandhotellet 1907
och ett kasino 1913. Arkitekt var genomgående Karl Güettler.
Verksamheten blomstrade och badorten fick snabbt internationell klang,
men i och med första världskrigets utbrott stagnerade verksamheten
och den fick läggas ner 1916. Nynäshamn blev köping 1911
och stad 1946.
NYNÄSHAMNS KYRKA
Nynäshamns kyrka är ritad av professor L.I. Wahlman och stod
färdig 1930. Då hade den kyrkliga syföreningen och föreningen
Kyrkans vänner under drygt 15 års tid samlat in pengar och gåvor
för att kunna bekosta kyrkobygget. Man "sydde ihop kyrkan"
Nynäshamn blev inte egen församling förrän vid årsskiftet
1946-47. Föreningen Kyrkans vänner hade då svarat för
driften av kyrkan sedan 1930. Här på berget stod dessutom tidigare
en fyr som ledde in de sjöfarande i Nynäs hamn.
SORUNDA KYRKA
Sorunda kyrka är en av de största sockenkyrkorna i Södermanland.
Stenkyrkans äldsta delar är från slutet av 1100-talet.
Kyrkan byggdes ut och förändrades flera gånger under 1400-
och 1500-talen.
Familjerna Bååt och Fleming på de båda storgodsen
Fållnäs och Fituna använde kyrkan som begravningskyrka
och har betytt mycket för dess utsmyckning.
Det Bååtska gravkoret är det äldsta adliga i vårt
land. Målningarna i gravkoret är från 1549 och därmed
kyrkans äldsta.
I det Flemingska gravkoret domineras rummet av ett mäktigt epitafium
(minnestavla) i svart och vit marmor över riksrådet Erik Fleming
(d 1679).
I kyrkan finns också ett madonnaskåp av Herman Rodes verkstad
i Lubeck, troligen från 1480-talet. I kyrkogårdsmuren finns
tre stigluckor. Fållnäsporten från 1671, Fitunaporten
från 1674 samt Prästgårdsporten från 1684.
ÖSMO KYRKA
Den äldsta stenkyrkan uppfördes under 1100-talets senare
del. Kyrkan moderniserades på 1300-talet genom att det gamla koret
revs och ersattes med ett som var både högre och bredare. Kyrkan
fick i stort sett sitt nuvarande utseende under 1400-talet.
Invändigt är kyrkan utsmyckad med kalkmålningar som tillkom
strax efter 1400-talets mitt. Målningarna är utförda av
Peter Målare och hans lärjunge Albertus Pictor, medeltidens
mest namnkunnige kyrkomålare. I kyrkan finns också ett stort
antal processionsvapen samt ett triumfkrucifix.
HAMMERSTA
Den gamla borgen, drygt 20 km norr om Nynäshamn, är idag
ruin. När huset uppfördes på 1300-talet var det ett 13x18
meter stort stenhus. Nu återstår bara källarvåningen.
Under medeltiden ägdes Hammersta av den mäktige ätten Natt
och Dag på längden. Namnet hade ätten beroende på
att dess sköld var delad på längden till skillnad från
ätten Natt och dag på tvären.
Nils Ingewaldsson är den äldste kände ägaren till gården.
Han var gift med en syster till Den Heliga Birgitta -Katarina Birgersdotter.
Bandet till Birgitta är förmodligen anledningen till att lokalbefolkningen
kallat huset klosterruin.
1351 ärvde sonen Eringisle Nilsson d.ä. gården.
Det är troligen han som uppförde det stenhus som idag kallas
Hammerstaruinen.
Eringisle Nilsson d.y. ärvde gården efter sin far Nils Eringislesson,
död 1440. Han gifte sig andra gången med Brita Olofsdotter Tott,
den s k frun på Hammersta. Det visade sig dock senare att hon både
sålt gården till Sten Sture d.ä. samt testamenterat den
till Uppsala domkyrka.
Det blev till slut Gustav Vasa som tog över Hammersta, något
senare inköptes Häringe och sedan dess har de två gårdarna
hört samman.
Mellan år 1628 och 1767 ägdes Hammersta av släkterna Horn,
Kruus och Wrede. Ett nytt boningshus, säteriet, började upp-föras
1685 och var färdigt 1723. Idag återstår endast flyglarna.
Släkten Löwen ägde gården fram till 1929 då
den köptes av finansmannen Torsten Kreuger. Efter Kreugerkraschen
köpte Axel Wenner-Gren Häringe-Hammersta till sin fru Margurite.
Efter deras död i början på 1970-talet såldes Ham-mer-sta
till Stockholms kommun, som numera arrenderar ut gården.
AUGUST STRINDBERG OCH IVAR LO-JOHANSSON
Två författare har en särskild anknytning till Hammersta.
Den förste är August Strindberg som arbetade där som informator
under 1860-talet. Den andre är Ivar Lo-Johansson, vars föräldrar
arbetade som statare på godset, ända tills han var tolv år
gammal.