Dopingkontroller är tillsammans med information och utbildning de viktigaste verktygen i idrottsrörelsens antidopingarbete.
Vid dopingkontroll avger idrottsutövare ett urin- och eller blodprov, som sedan skickas till ett godkänt dopinglaboratorium för analys.
Enligt RF:s stadgar, 13 kap, är alla idrottsutövare skyldiga att vid anmodan genomgå dopingkontroll. Hur en dopingkontroll går till är noggrant reglerat i föreskrifter och för genomförandet svarar särskilt utbildade dopingkontrollanter legitimerade av RF.
Dopingkontroller kan förekomma var som helst - i Sverige eller utomlands - och i princip när som helst. Vanligen genomförs de utan förvarning i samband med träning, tävling eller vid hembesök. I Sverige tas varje år ca 2.300 dopingprov, främst bland elitidrottare men även andra idrottsutövare kan komma ifråga.
De allra flesta idrottsutövare har accepterat att dopingkontroller behövs. Så gott som alla kontroller genomförs därför i god anda. Många idrottsutövare är glada att få visa att de är "rena".
Omkring 1-2% av alla dopingprov leder till bestraffning. Räknat i procent är problemet således inte särskilt stort, men varje enskilt dopingfall ett för mycket. De vanligaste dopingbrotten är anabola steroider (ca 60%), vägran att genomgå kontroll (ca 20%), narkotiska analgetika (ca 10%), stimulantia (ca 5%) och övrigt (ca 5%).
Idrottsutövare som gör sig skyldig till doping, eller den som hjälper en idrottsutövare att dopa sig, kan bestraffas enligt kap 14 i RF:s stadgar. Dömande instans är berört specialidrottsförbund (SF) och som åklagare fungerar RF:s Dopingkommission.
Straff på upp till två års diskvalifikation kan utdömas. Diskvalifikationen avser alla idrotter och under strafftiden får den dömde varken tävla, delta i idrottsuppvisning eller utöva ledaruppdrag.
Domen kan överklagas till idrottens högsta domstol, Riksidrottsnämnden (RIN).
Tillbaka till huvudmenyn
Skicka synpunkter eller frågor om denna sida till Webmaster
Senast
uppdaterad den 08 april 1997
© Riksidrottsförbundet 1996