Innanför skjortan på - Ruben Svensson

Fightingface En av IFK Göteborgs stora kultspelare genom tiderna är en gänglig högerback bördig från värmländska Hagfors. Ruben Svensson heter han och under sju år var Röde Ruben som han kallades på grund av sin politiska färg en viktig kugge i den blåvita fyrbackslinjen. Numera är Ruben assisterande tränare i IFK och därmed även ansvarig för vårt talangfulla reservlag. Änglatjöts undersökande reporter fick en pratstund med mannen som hyllas av supportrarna för sin öppenhet, ärlighet och sitt trevliga bemötande, för att försöka presentera människan Ruben Svensson lite bättre.

När du lämnade BK Derby 1978, hade du bättre anbud från flera Allsvenska klubbar. Varför blev det just Blåvitt?
Anledningen var främst att Blåvitt var verkligen i ropet just då. Man hade mycket folk på matcherna och man satsade hårt på att bli bäst. Valet var egentligen ganska självklart.

Har du någonsin ångrat det beslutet?
Nej! Det har jag aldrig gjort...

Smeknamnet Röde Ruben som du fick för att du gick ut öppet med dina politiska åsikter, var det något som hängde med från tiden i IK Viking (Hagfors)?
Det fick jag under åren i BK Derby från Linköping. Jag gjorde ju aldrig några direkt spektakulära uttalanden, men pressen tyckte väl att det var lite häftigt med en högerback som stod långt ut till vänster <skratt>.

Fick du tråkningar av dina blåvita lagkamrater för detta? Med tanke på hur stämningen var i Blåvitt på den här tiden, så kan jag tänka mig att vissa lagkompisar älskade att ge sig in i debatt med dig?
Nja, det var faktiskt inte så farligt. I alla fall inte bland spelarna...

Demonstrerar du eller har du demonstrerat på första Maj?
Nej, det har jag aldrig gjort. Jag tycker inte att man skall ha en speciell dag att visa engagemang på. Första Maj blir lite av amatörernas afton.

Torbjörn Nilsson påstår att du aldrig har demonstrerat för att du är för lat för att gå. Kommentar?
Det stämmer inte...<skratt> Jag anser som sagt att Första maj är amatörernas afton.

Du har sagt i flera intervjuer att du hyllar lagspelet, men de första åren i Blåvitt fick du kritik för att du spelade slarvigt och odsciplinerat. Din kommentar?
Det är möjligt. Saken är den att innan Svennis kom till klubben, så spelade vi lika mycket för oss själva som för klubben. Det hörde till lite grann att man skulle slå tunnlar i eget straffområde o.s.v. Det var först när Svennis kom som man började inse att fotbollen egentligen är ett lagspel.

Ytterbackarna fick bland annat order att spela mer disciplinerat?
Precis, men både Stickan (Fredriksson reds. anm.) och jag hade order att gå fram och understödja anfallet när vi fick chansen.

Du blev faktiskt petad i en match. Blev detta en väckarklocka för dig?
Nej, det vill jag inte påstå... Det är ju mycket tillfälligheter som avgör. Hade jag fått fortsätta på bänken hade jag kanske lämnat Blåvitt efter den säsongen.

Med tanke på resultatet kanske det var lika bra att du inte spelade? (Förlust hemma 0-1 reds. anm.)
Precis...<skratt> Nu hade jag ju tillfälligheterna på min sida. Jag fick chansen igen i nästa match och jag tog den. Jag tycker dock inte att jag ändrade mitt spelsätt särskilt mycket efter petningen.

I mina blåvita ögon höll du landslagsklass under flera år, men fick aldrig spela i landslaget. Är detta något du är besviken över?
Nej, det är jag inte. Jag fick i och för sig chansen vid ett tillfälle 1983, men tackade nej då jag tyckte att det räckte med Blåvitt. Så här i efterhand kan man ju tycka att jag förtjänade en chans likaväl som de som spelade.

Det går ju dessutom som en röd tråd genom historien att blåvitts stora spelare fått göra för få landskamper, till exempel Bebben, Torbjörn Nilsson...
Precis... Jerry Carlsson är en annan sådan spelare som aldrig heller fick chansen. Jag vet inte vad detta kan bero på...

Medans vissa målvakter kan släppa in mål mot Luxemburg och ändå få fler chanser?
Precis...<skratt> Ibland saknar tillvaron logik.

Jag har inte sett det själv, men du har tydligen spelat i anfallet i ett par matcher?
Det stämmer. jag spelade i anfallet mot Arsenal på hemmaplan 1980 och mot Norrköping i allsvenskan samma år. Tycker så här i efterhand att jag lyckades ganska bra, men det var inte riktigt min plats i laget.

Du gjorde visst ett par mål som anfallare?
Jo precis, jag nickade in två bollar i matchen mot Norrköping.

Vissa likheter med Magnus Erlingmark kanske? Han kom ju också till klubben som ytterback.
Jo visst, men han har ju inte mitt målsnitt som allsvensk forward. En match - två mål, det måste man vara nöjd med...<skratt>

När du lämnade Blåvitt för Frölunda 1986, var det med tanken att varva ner?
Nej det hade jag väl inte gjort... Det var väl i princip så att tränaren och jag var överens om att jag platsade helt enkelt inte. Jag hade ingen tanke på att varva ner, jag har helt enkelt inte den mentaliteten. När jag spelade fotboll, satsade jag alltid 100%. Däremot började jag bli sliten av skador och sådant. Bland annat så hade jag problem med en hälsena.

Folk som spelade med dig i Frölunda påstår att du höll i träningarna så fort det var bollövningar. Var det här tanken på en tränarkarriär föddes?
Det var det väl inte direkt... Jag har fått ut så väldigt mycket av mitt idrottande att jag ville ge tillbaks en del. Dessutom är det väldigt svårt att släppa kontakten med idrotten när man har satsat så hårt under lång tid. Men planer på att bli tränare, det hade jag aldrig när jag spelade...

Efter tiden i Frölunda gick du till GFF. Vad hade du för uppgifter där?
Jag var där i två års tid. Det första året som spelare och det andra som hjälptränare åt gamle blåvittspelaren Reine Olausson.

Sedan kom du tillbaks till Blåvitt
Precis. De första åren var jag hjälptränare och lagledare åt juniorlaget.

...och när Glenn Holm gick till Frölunda blev du ny andretränare?
Precis. Man frågade om jag var intresserad och det var jag.

Nu har du jobbat med både Roger och Jingbladh. Vilka är deras största likheter/skillnader?
Likheterna är många. Deras största likhet ligger i sättet att se på fotboll. Sedan är det ju en av livets största tjusningar att det finns så många olika sorters människor. Det finns inte två mäniskor som har likadana personligheter och värderingar, vilket man måste inse.

The coach Kan du tänka dig en tränarkarriär i framtiden? Kan du till exempel se dig själv som förstetränare i Blåvitt?
Det är ingen uttalad målsättning jag har att bli förstetränare. Jag trivs väldigt bra i min nuvarande roll, men man skall ju aldrig säga aldrig. Jag anser att det är många faktorer som spelar in om en klubb skall nå framgång och de är alla lika viktiga. Alltså är jag väldigt nöjd med att vara en del av någonting större, som jag är just nu.

Just nu har du hand om reservlaget, samtidigt som du skall hålla ordning på Mats Jingbladh. Blir det inte långa och tunga arbetsdagar?
Jo det blir det. man är inte ledig särskilt mycket och det är klart att det sliter. Jag skulle ljuga om jag påstod någonting annat.

Finns det tid för någonting annat än fotboll?
Nej, det finns det knappt. Har man dessutom familj, så får man i princip fråga dem varje år om det är okej att man fortsätter. Det är hela tiden en svår balansgång, och det är en belastning såväl fysiskt som psykiskt när man har sådana krav på sig som vi har i IFK Göteborg.

Familjen får alltså sitta emellan...
Precis, speciellt som tränarjobbet tar mycket mer tid än vad spelarna behöver offra. Man hade definitivt mer fritid som spelare än man har som tränare.

Du är respekterad bland supportrarna för att du öppen, trevlig och ärlig. Tror du att detta har något med ditt värmländska ursprung att göra?
Det var kul att höra... Jag vet inte riktigt. Det kan komma från min bakgrund, där jag fick lära mig att människor är olika och att respektera andra människor. Jag tror å andra sidan att värmlänningar och göteborgare är ganska lika till sättet: jordnära, lättillgängliga, humoristiska och tar livet lite med en klackspark. Livet måste inte vara så fruktansvärt allvarligt hela tiden. Det behövs lite humor i tillvaron ibland.

Vi diskuterade förut hur du reagerade på att bli bänkad. Reagerar dagens spelare likadant när de hamnar utanför laget?
De kanske reagerar lite annorlunda, men detta varierar ju från individ till individ. Jag tyckte att min enda chans att komma tillbaks till A-laget var att visa att han hade fel. Detta gör man lättast på träningar och i reservlaget. Tyvärr har inte alla spelare den mentala styrkan att knyta näven och intala sig detta. Sedan tycker jag att man skall bita ihop under det år man inte platsar. När säsongen är över kan man fundera på att byta klubb istället för att gnälla...

Ett exempel på när spelarna tar en petning på fel sätt måste vara reservlagsmatchen mot Häcken förra våren. Ni hade 8 spelare på planen med landslagsmeriter i någon form och ändå förlorade ni...
Natruligtvis kan det bli problem med reservlaget i en förening som IFK Göteborg, där alla spelare har så stora meriter. Det är en stor omställning att spela inför 10,000 åskådare med A-laget och sedan spela inför knappt 100 med B-laget. För stor för många spelare ibland... Målsättningen måste ju vara att man skall göra sitt bästa även i reservlaget. Annars mår klubben dåligt och därmed även A-laget. Man bör dock betänka att alla spelare kan ha dåliga dagar ibland...

Å andra sidan finns det spelare som Erra och Martinsson som skärper sig lite extra i reservlaget...
De är bra exempel på hur viktigt det är att göra sitt bästa i alla matcher. Annars har du som spelare ingen chans att övertyga tränaren att han har fel som inte låter dig spela i A-laget.

Blir du extra nöjd när någon av 'dina' spelare som harvat länge i reservlaget får chansen i A-laget och tar den? Jag tänker till exempel på Johan Anegrund mot Ferencvaros.
Det är naturligtvis fantastiskt roligt. Johan gjorde ju en riktig kanonmatch mot Ferencvaros. Han var faktiskt felfri i nittio minuter. Det känns ju inte som en personlig seger, men man känner ju för spelare som har kapacitet och äntligen får visa det.

För en spelare från juniorlaget och u-truppen måste det väl vara väldigt inspirerande och utvecklande att spela med landslagsmeriterade spelare som Ravelli, Erlingmark, Landberg och Ölme?
Det är jättebra och utvecklande för juniorerna att få spela i reservlaget. Dessutom har vi fyra överåriga juniorer i truppen som inte får spela i Juniorallsvenskan och DM. Reservlagsserien står därför för en stor del av deras matchträning. Detta gör vi för att ge dem en rättvis chans att få lärlingskontrakt eller A-kontrakt. Ett problem är om A-truppen är stor och alla spelarna är friska. I så fall kanske de här spelarna får stå åt sidan. Vi försöker dock att låta dem spela så mycket som möjligt.

Några juniorer och u-trupps spelare som vi speciellt skall se upp med?
De spelare som tar sig till IFKs juniorlag håller alla hög klass. Alla har naturligtvis chansen att ta sig upp i A-truppen, men jag vill varna lite för spelare som Daniel Larsson, Christian Lundström, Jimmy Svensson, Joakim Hallenberg och Per Karlsson. Dessutom finns det ett flertal juniorer som klappar på porten till reservlaget som har något år kvar i juniorlaget.

Nu har det blivit lite mer folk och liv på B-lags matcherna. Hur tror du att detta påverkar spelarna?
De flesta av spelarna uppskattar naturligtvis stödet. Speciellt på bortaplan känns det inspirerande. Ju mer stöd dessto bättre trivs spelarna, så jag ser helst att det blir ännu mer folk på matcherna...

Blåvitt har inte vunnit reservlagsserien på en herrans massa år. Nu ligger man rätt bra till och har chans att vinna den. Hur allvarligt ser ni egentligen på reservlagsserien?
Vi leder i skrivande stund inte serien (tabellen haltar. red.) Det gör Frölunda med ÖIS en pinne efter. Vi har ingen direkt uttalad målsättning att vinna reservlagsserien, men eftersom målsättningen är att vinna alla matcher, så blir det i förlängningen samma sak. Huvudmålsättningen är som sagt att laget som ställer upp skall göra sitt absolut bästa i varje match. Sedan kan vi ju vara överens om att B-laget spelar en roligare och mer offensiv fotboll än A-laget...<skratt>

Om vi avslutningsvis skall återvända till dig som person, så verkar du ha rotat dig ganska bra i Götet. Har du planer på att lämna Göteborg när du lämnat fotbollen?
Nej, inte alls! Jag och familjen trivs jättebra i Göteborg, men ibland måste man ju upp till Vrämland och koppal av. Fiska lite och titta på vargar och så...<skratt>

Nu har du snart bott 20 år i Göteborg. Avslutningsvis tänkte vi kolla hur mycket göteborgare du har blivit med åren genom att be dig förklara några typiskt göteborgska uttryck och fraser. Vad betyder:

tyken?
Hmm? tyken..... en tyken person är lite så där....märkvärdig. Nej förresten! uppkäftig eller kaxig.{rätt}

knôkat?
fullt, packat {rätt igen}

bamba?
Det var lurigt när jag kom hit...<belåtet leende> Men nu har jag lärt mig att det är skolmatsalen. Det hade jag ingen aning om när jag kom hit {rätt igen}

svale
Det var värre.... vad f-n kan det vara??? nej det kommer jag inte på...{rätt svar: trappuppgång}

barkis?
Vitt matbröd med valmofrön... {rätt igen}

änna?
Änna... änna? änna? änna nåt på gång heter det ju... snart? genast? nej jag kommer inte på något...{rätt svar: liksom}

4 rätt av 6 möjliga. Inte illa Ruben...
tackar...

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Röde Ruben är precis som ryktet säger: En go gubbe! Änglatjöt tackar så mycket för pratstunden och önskar den kultförklarade reservlagstränaren lycka till i framtiden. Vi kan dessutom rekommendera ett besök på reservlagets matcher. Stöd 'Röde Rubens barmy army', det förtjänar de.