En av IFK Göteborgs stora kultspelare genom tiderna är
en gänglig högerback bördig från värmländska
Hagfors. Ruben Svensson heter han och under sju år var Röde
Ruben som han kallades på grund av sin politiska färg
en viktig kugge i den blåvita fyrbackslinjen. Numera är
Ruben assisterande tränare i IFK och därmed även
ansvarig för vårt talangfulla reservlag. Änglatjöts
undersökande reporter fick en pratstund med mannen som hyllas
av supportrarna för sin öppenhet, ärlighet och
sitt trevliga bemötande, för att försöka presentera
människan Ruben Svensson lite bättre.
När du lämnade BK Derby 1978, hade du bättre
anbud från flera Allsvenska klubbar. Varför blev det
just Blåvitt?
Anledningen var främst att Blåvitt var verkligen
i ropet just då. Man hade mycket folk på matcherna
och man satsade hårt på att bli bäst. Valet var
egentligen ganska självklart.
Har du någonsin ångrat det beslutet?
Nej! Det har jag aldrig gjort...
Smeknamnet Röde Ruben som du fick för att
du gick ut öppet med dina politiska åsikter, var det
något som hängde med från tiden i IK Viking (Hagfors)?
Det fick jag under åren i BK Derby från Linköping.
Jag gjorde ju aldrig några direkt spektakulära uttalanden,
men pressen tyckte väl att det var lite häftigt med
en högerback som stod långt ut till vänster <skratt>.
Fick du tråkningar av dina blåvita lagkamrater
för detta? Med tanke på hur stämningen var i Blåvitt
på den här tiden, så kan jag tänka mig att
vissa lagkompisar älskade att ge sig in i debatt med dig?
Nja, det var faktiskt inte så farligt. I alla fall inte
bland spelarna...
Demonstrerar du eller har du demonstrerat på första
Maj?
Nej, det har jag aldrig gjort. Jag tycker inte att man skall ha
en speciell dag att visa engagemang på. Första Maj
blir lite av amatörernas afton.
Torbjörn Nilsson påstår att du aldrig har
demonstrerat för att du är för lat för att
gå. Kommentar?
Det stämmer inte...<skratt> Jag anser som sagt
att Första maj är amatörernas afton.
Du har sagt i flera intervjuer att du hyllar lagspelet, men
de första åren i Blåvitt fick du kritik för
att du spelade slarvigt och odsciplinerat. Din kommentar?
Det är möjligt. Saken är den att innan Svennis
kom till klubben, så spelade vi lika mycket för oss
själva som för klubben. Det hörde till lite grann
att man skulle slå tunnlar i eget straffområde o.s.v.
Det var först när Svennis kom som man började inse
att fotbollen egentligen är ett lagspel.
Ytterbackarna fick bland annat order att spela mer disciplinerat?
Precis, men både Stickan (Fredriksson reds. anm.)
och jag hade order att gå fram och understödja
anfallet när vi fick chansen.
Du blev faktiskt petad i en match. Blev detta en väckarklocka
för dig?
Nej, det vill jag inte påstå... Det är ju
mycket tillfälligheter som avgör. Hade jag fått
fortsätta på bänken hade jag kanske lämnat
Blåvitt efter den säsongen.
Med tanke på resultatet kanske det var lika bra att du
inte spelade? (Förlust hemma 0-1 reds. anm.)
Precis...<skratt> Nu hade jag ju tillfälligheterna
på min sida. Jag fick chansen igen i nästa match och
jag tog den. Jag tycker dock inte att jag ändrade mitt spelsätt
särskilt mycket efter petningen.
I mina blåvita ögon höll du landslagsklass
under flera år, men fick aldrig spela i landslaget. Är
detta något du är besviken över?
Nej, det är jag inte. Jag fick i och för sig chansen
vid ett tillfälle 1983, men tackade nej då jag tyckte
att det räckte med Blåvitt. Så här i efterhand
kan man ju tycka att jag förtjänade en chans likaväl
som de som spelade.
Det går ju dessutom som en röd tråd genom
historien att blåvitts stora spelare fått göra
för få landskamper, till exempel Bebben, Torbjörn
Nilsson...
Precis... Jerry Carlsson är en annan sådan spelare
som aldrig heller fick chansen. Jag vet inte vad detta kan bero
på...
Medans vissa målvakter kan släppa in mål mot
Luxemburg och ändå få fler chanser?
Precis...<skratt> Ibland saknar tillvaron logik.
Jag har inte sett det själv, men du har tydligen spelat
i anfallet i ett par matcher?
Det stämmer. jag spelade i anfallet mot Arsenal på
hemmaplan 1980 och mot Norrköping i allsvenskan samma år.
Tycker så här i efterhand att jag lyckades ganska bra,
men det var inte riktigt min plats i laget.
Du gjorde visst ett par mål som anfallare?
Jo precis, jag nickade in två bollar i matchen mot Norrköping.
Vissa likheter med Magnus Erlingmark kanske? Han kom ju också
till klubben som ytterback.
Jo visst, men han har ju inte mitt målsnitt som allsvensk
forward. En match - två mål, det måste man vara
nöjd med...<skratt>
När du lämnade Blåvitt för Frölunda
1986, var det med tanken att varva ner?
Nej det hade jag väl inte gjort... Det var väl i
princip så att tränaren och jag var överens om
att jag platsade helt enkelt inte. Jag hade ingen tanke på
att varva ner, jag har helt enkelt inte den mentaliteten. När
jag spelade fotboll, satsade jag alltid 100%. Däremot började
jag bli sliten av skador och sådant. Bland annat så
hade jag problem med en hälsena.
Folk som spelade med dig i Frölunda påstår
att du höll i träningarna så fort det var bollövningar.
Var det här tanken på en tränarkarriär föddes?
Det var det väl inte direkt... Jag har fått ut
så väldigt mycket av mitt idrottande att jag ville
ge tillbaks en del. Dessutom är det väldigt svårt
att släppa kontakten med idrotten när man har satsat
så hårt under lång tid. Men planer på
att bli tränare, det hade jag aldrig när jag spelade...
Efter tiden i Frölunda gick du till GFF. Vad hade du för
uppgifter där?
Jag var där i två års tid. Det första
året som spelare och det andra som hjälptränare
åt gamle blåvittspelaren Reine Olausson.
Sedan kom du tillbaks till Blåvitt
Precis. De första åren var jag hjälptränare
och lagledare åt juniorlaget.
...och när Glenn Holm gick till Frölunda blev du
ny andretränare?
Precis. Man frågade om jag var intresserad och det var
jag.
Nu har du jobbat med både Roger och Jingbladh. Vilka
är deras största likheter/skillnader?
Likheterna är många. Deras största likhet
ligger i sättet att se på fotboll. Sedan är det
ju en av livets största tjusningar att det finns så
många olika sorters människor. Det finns inte två
mäniskor som har likadana personligheter och värderingar,
vilket man måste inse.
Kan du tänka dig en tränarkarriär i framtiden?
Kan du till exempel se dig själv som förstetränare
i Blåvitt?
Det är ingen uttalad målsättning jag har att
bli förstetränare. Jag trivs väldigt bra i min
nuvarande roll, men man skall ju aldrig säga aldrig. Jag
anser att det är många faktorer som spelar in om en
klubb skall nå framgång och de är alla lika viktiga.
Alltså är jag väldigt nöjd med att vara en
del av någonting större, som jag är just nu.
Just nu har du hand om reservlaget, samtidigt som du skall
hålla ordning på Mats Jingbladh. Blir det inte långa
och tunga arbetsdagar?
Jo det blir det. man är inte ledig särskilt mycket
och det är klart att det sliter. Jag skulle ljuga om jag
påstod någonting annat.
Finns det tid för någonting annat än fotboll?
Nej, det finns det knappt. Har man dessutom familj, så
får man i princip fråga dem varje år om det
är okej att man fortsätter. Det är hela tiden en
svår balansgång, och det är en belastning såväl
fysiskt som psykiskt när man har sådana krav på
sig som vi har i IFK Göteborg.
Familjen får alltså sitta emellan...
Precis, speciellt som tränarjobbet tar mycket mer tid
än vad spelarna behöver offra. Man hade definitivt mer
fritid som spelare än man har som tränare.
Du är respekterad bland supportrarna för att du öppen,
trevlig och ärlig. Tror du att detta har något med
ditt värmländska ursprung att göra?
Det var kul att höra... Jag vet inte riktigt. Det kan
komma från min bakgrund, där jag fick lära mig
att människor är olika och att respektera andra människor.
Jag tror å andra sidan att värmlänningar och göteborgare
är ganska lika till sättet: jordnära, lättillgängliga,
humoristiska och tar livet lite med en klackspark. Livet måste
inte vara så fruktansvärt allvarligt hela tiden. Det
behövs lite humor i tillvaron ibland.
Vi diskuterade förut hur du reagerade på att bli
bänkad. Reagerar dagens spelare likadant när de hamnar
utanför laget?
De kanske reagerar lite annorlunda, men detta varierar ju
från individ till individ. Jag tyckte att min enda chans
att komma tillbaks till A-laget var att visa att han hade fel.
Detta gör man lättast på träningar och i
reservlaget. Tyvärr har inte alla spelare den mentala styrkan
att knyta näven och intala sig detta. Sedan tycker jag att
man skall bita ihop under det år man inte platsar. När
säsongen är över kan man fundera på att byta
klubb istället för att gnälla...
Ett exempel på när spelarna tar en petning på
fel sätt måste vara reservlagsmatchen mot Häcken
förra våren. Ni hade 8 spelare på planen med
landslagsmeriter i någon form och ändå förlorade
ni...
Natruligtvis kan det bli problem med reservlaget i en förening
som IFK Göteborg, där alla spelare har så stora
meriter. Det är en stor omställning att spela inför
10,000 åskådare med A-laget och sedan spela inför
knappt 100 med B-laget. För stor för många spelare
ibland... Målsättningen måste ju vara att man
skall göra sitt bästa även i reservlaget. Annars
mår klubben dåligt och därmed även A-laget.
Man bör dock betänka att alla spelare kan ha dåliga
dagar ibland...
Å andra sidan finns det spelare som Erra och Martinsson
som skärper sig lite extra i reservlaget...
De är bra exempel på hur viktigt det är att
göra sitt bästa i alla matcher. Annars har du
som spelare ingen chans att övertyga tränaren att han
har fel som inte låter dig spela i A-laget.
Blir du extra nöjd när någon av 'dina' spelare
som harvat länge i reservlaget får chansen i A-laget
och tar den? Jag tänker till exempel på Johan Anegrund
mot Ferencvaros.
Det är naturligtvis fantastiskt roligt. Johan gjorde
ju en riktig kanonmatch mot Ferencvaros. Han var faktiskt felfri
i nittio minuter. Det känns ju inte som en personlig seger,
men man känner ju för spelare som har kapacitet och
äntligen får visa det.
För en spelare från juniorlaget och u-truppen måste
det väl vara väldigt inspirerande och utvecklande att
spela med landslagsmeriterade spelare som Ravelli, Erlingmark,
Landberg och Ölme?
Det är jättebra och utvecklande för juniorerna
att få spela i reservlaget. Dessutom har vi fyra överåriga
juniorer i truppen som inte får spela i Juniorallsvenskan
och DM. Reservlagsserien står därför för
en stor del av deras matchträning. Detta gör vi för
att ge dem en rättvis chans att få lärlingskontrakt
eller A-kontrakt. Ett problem är om A-truppen är stor
och alla spelarna är friska. I så fall kanske de här
spelarna får stå åt sidan. Vi försöker
dock att låta dem spela så mycket som möjligt.
Några juniorer och u-trupps spelare som vi speciellt
skall se upp med?
De spelare som tar sig till IFKs juniorlag håller alla
hög klass. Alla har naturligtvis chansen att ta sig upp i
A-truppen, men jag vill varna lite för spelare som Daniel
Larsson, Christian Lundström, Jimmy Svensson, Joakim Hallenberg
och Per Karlsson. Dessutom finns det ett flertal juniorer som
klappar på porten till reservlaget som har något år
kvar i juniorlaget.
Nu har det blivit lite mer folk och liv på B-lags matcherna.
Hur tror du att detta påverkar spelarna?
De flesta av spelarna uppskattar naturligtvis stödet.
Speciellt på bortaplan känns det inspirerande. Ju mer
stöd dessto bättre trivs spelarna, så jag ser
helst att det blir ännu mer folk på matcherna...
Blåvitt har inte vunnit reservlagsserien på en
herrans massa år. Nu ligger man rätt bra till och har
chans att vinna den. Hur allvarligt ser ni egentligen på
reservlagsserien?
Vi leder i skrivande stund inte serien (tabellen haltar. red.)
Det gör Frölunda med ÖIS en pinne efter. Vi har
ingen direkt uttalad målsättning att vinna reservlagsserien,
men eftersom målsättningen är att vinna alla matcher,
så blir det i förlängningen samma sak. Huvudmålsättningen
är som sagt att laget som ställer upp skall göra
sitt absolut bästa i varje match. Sedan kan vi ju vara överens
om att B-laget spelar en roligare och mer offensiv fotboll än
A-laget...<skratt>
Om vi avslutningsvis skall återvända till dig som
person, så verkar du ha rotat dig ganska bra i Götet.
Har du planer på att lämna Göteborg när du
lämnat fotbollen?
Nej, inte alls! Jag och familjen trivs jättebra i Göteborg,
men ibland måste man ju upp till Vrämland och koppal
av. Fiska lite och titta på vargar och så...<skratt>
Nu har du snart bott 20 år i Göteborg. Avslutningsvis tänkte vi kolla hur mycket göteborgare du har blivit med åren genom att be dig förklara några typiskt göteborgska uttryck och fraser. Vad betyder:
tyken?
Hmm? tyken..... en tyken person är lite så där....märkvärdig.
Nej förresten! uppkäftig eller kaxig.{rätt}
knôkat?
fullt, packat {rätt igen}
bamba?
Det var lurigt när jag kom hit...<belåtet leende>
Men nu har jag lärt mig att det är skolmatsalen. Det
hade jag ingen aning om när jag kom hit {rätt igen}
svale
Det var värre.... vad f-n kan det vara??? nej det kommer
jag inte på...{rätt svar: trappuppgång}
barkis?
Vitt matbröd med valmofrön... {rätt igen}
änna?
Änna... änna? änna? änna nåt på
gång heter det ju... snart? genast? nej jag kommer inte
på något...{rätt svar: liksom}
4 rätt av 6 möjliga. Inte illa Ruben...
tackar...
Sammanfattningsvis kan man väl säga att Röde Ruben är precis som ryktet säger: En go gubbe! Änglatjöt tackar så mycket för pratstunden och önskar den kultförklarade reservlagstränaren lycka till i framtiden. Vi kan dessutom rekommendera ett besök på reservlagets matcher. Stöd 'Röde Rubens barmy army', det förtjänar de.