Denna helt sanna [:-)] historia publicerades ursprungligen i IFK fanzinet
Änglatjöt nr 2/95. Namnen på huvudpersonerna har ändrats för att skydda de
oskyldiga (mig och författaren) mot diverse juridiska processer startade
av de personer som eventuellt kan känna sig utpekade.

En dag i Mästarens liv

av Gonzo Bitburg Han vill inte ens tänka på all tid han lagt ner. Elva år som tränare, därefter klubbdirektör. Från dåvarande division tre till Allsvenskan, för att sedan bli degraderade igen, till anonymiteten i division ett. Bosse Örn. Mannen som är GAIS. Det är tidig förmiddag och vi är på väg till GAIS klubbgård i Kallebäck. Bosse kör med ena handen på ratten. Den andra är fullt upptagen med den oavbrutet ringande biltelefonen. Med säker hand styr han bilen genom Allén, lika säkert som han styrt sitt lag genom åren. Samtalen är korta, nästan kryptiska, och det är svårt, i stort sett omöjligt, för mig att följa konversationerna. I en kort paus hinner jag fråga honom om hur det hela började. Hans blick fixerar en osynlig punkt vid horisonten, och i den mörka pupillen tänds en glöd. -Du har ingen aning om vad som stod på spel. GAIS existens, visst, men du kan aldrig förstå. Degraderingen till trean var ett enormt slag mot allt vad fotboll står för. Alla involverade i svensk fotboll grät. Nedflyttningen var ett hot mot svensk fotbolls framtid. Orden sprutar i staccato ur hans mun. Han vill säga så mycket mer, men orden räcker inte till, saknar betydelse. - Då ringer Stenhård mig. Nilsson alltså. Bosse, säger han, vi behöver dig. Du är den ende som kan rädda oss. Bosse berättar. Men inte skrytsamt, utan med stor ödmjukhet. Den ödmjukhet som gjort honom till ett stort namn i hela Sverige. Många andra idrottsledare hade förmodligen slagit sig för bröstet över sin egen förträfflighet. Men inte Bosse. Det är inte hans stil. -Jag tvekade inte en sekund. Samma eftermiddag gjorde jag klart för Norrby att jag skulle sluta där. Styrelsen var väl inte direkt glad, men de förstod. Stenhård Nilsson, ordförande i GAIS, visste vad han gjorde. Han och Bosse blev ett sammansvetsat radarpar. Målmedvetna och kompromisslösa för att nå framgång. Inga medel tycktes för hårda för att nå det enda mål som räknades; att upprätta GAIS förlorade heder. - Visst, det kostade en del, blod och särta. Det hade jag gjort klart för spelarna från början. De borde vetat vad de gav sig in i. Fotboll är inget för kärringar. Jag nickar instämmande. Det var många som inte pallade för trycket, som gråtande lämnade träningarna, och sedemera klubben, besvikna över sina egna tillkortakommanden, sin egen otillräcklighet. Och dåliga förlorare har en obehaglig vana att skylla ifrån sig. Givetvis var det Bosse som blev syndabock. Men Bosse vek inte en tum. Resultaten fick tala. GAIS klev ur division tre, upp i tvåan och fortsatte efter några år av bara farten upp i allsvenskan. -Jag blev beskylld att göra medelmåttor av lovande talanger. Skitsnack, fräser han. Se på Lallo. En av Sveriges bästa försvarspelare genom tiderna. För ett ögonblick bryts den lugna ytan, och Bosse blir hastigt upprörd. Men sekunden senare är han åter sitt trygga jag. Jag förstår honom. Lallo Fernandez, en världsspelare som aldrig fick det erkännande han rättätigen förtjänade. Bosse vägrar säga det, men jag vet att en urgammal schism mellan de oförstående förbundsherrarna i Stockholm och fotbollens verkliga kännare i GAIS är den bakomliggande orsaken till att Lallo aldrig fick chansen i landslaget. Och han är inte ensam; Sören Järelöv, Uffe Köhl, Kent Grek. Listan kan göras lång. Rutten prestige går före sportslig rättvisa. Bosse gör en avstickare in till Focus, och dubbelparkerar på handikappsplatsen. Med spänstiga steg går han in i köpcentrumet. Hans popularitet är oantastlig, de flesta tittar igenkännande, några hejar och vill byta några ord. Men Bosse skyndar vidare. Inte av högfärd, men hans kall kräver all hans tid, och hans beundrare förstår. På systembolaget gör Bosse sin beställning med samma självklara auktoritet som han styr sina spelare på plan; åtta Norrlands, två halva Renat, en hela Dessert. Med en snärtig handledsrörelse slår han av kapsylen från en Renat, tömmer den till hälften i ett enda drag. Utan att röra en min, och jag inser att Bosses tuffa attityd är mer än bara en attityd. En kvarting och tre Norrlands senare är vi framme vid klubbgården. När jag kliver ur bilen är jag fylld av vördnad. Tanken är svindlande; att stå framför fotbollens högborg i världen. Jag kan knappt röra mig, men Bosse tar ett stadigt tag om min arm och leder mig in i det allra heligaste. Lokalerna känns luftiga. Kanske beror det på att huset andas tradition, storslagna visioner, ideer om den fulländade fotbollen. Kanske beror det på att huset saknar tak. -Blev nått skit med levrantören, sluddrar Bosse. Jävla gris! Tänker bara på pengar. Bosse rycker upp en dörr och kliver in i rummet. -Bosse! Bra att du kom. Jag har lite grejer till dig. Bakom ett skrivbord av mahogny sitter Stenhård Nilsson, klädd i svart spets-BH och läderhuva med nitar. Runt vänster överarm sitter en hårt åtdragen slips. I det såriga armvecket syns en droppe blod. -Får jag gå nu? Rösten överraskar mig. Fram under skrivbordet kryper en ung entusiast från GAIS P-87. Med handens baksida torkar han sin kladdiga mun. Stenhård lutar sig tillbaks i fotöljen och tänder en joint. -Kom över ett jävla bra parti koks, flämtar Stenhård. Direkt från Colombia. Testa, för fan. Kanongrejer. Skulle egentligen köpt klubbdräkterna,men, va fan, måste passa på när tillfälle ges, som prosten sa och satte på kyrktuppen, ha, ha, det ordnar sig. Får ta ett snack med våra sponsorer. Video Look kan säkert skaka fram nåt, de säljer ju kläder. -Har du hört något om bollarna, skriker Bosse och kräks på skrivbordet när han böjer sig fram för att dra upp en line i höger näsborre. -Bollarna, ha ha, bollarna sitter där de ska, ha ha, råmar Stenhård och tar sig i skrevet. Nä fan, de kommer nog i augusti. Fram tills dess får vi hitta på något annat. Har man för bråttom får man skit på kuken, sa tomten och satte på renen, ha ha. Bosse dammar av nästippen och flyr ut ur rummet. Jag har svårt att hänga med i tempot. Han trallar glatt på Horst Wessel, när han kliver in i omklädningsrummet. -Disciplin, gubbar! Disciplin! Hjältar skapas av disciplin, skriker han åt spelarna som sitter i en lång rad på träbänkarna runt rummet. Några tittar blygt ner i det stampade jordgolvet. Tränaren, Bengt-Arne Dumberg, ryggar tillbaks när Bosse vräker omkull taktiktavlan. -Nu jävlar blir det hårdkörning! Av med brallorna och framåt böj! 4-4-2! Jävla skit! Från och med nu kör vi 4-2-5-3-6-2! Fan, det är ju numret till Hor-Stina. 4-1-2-6-3-8! 3-1-0-0-55-434 567! Det är bara att köra igång! Med tydlig enkelhet visar Bosse att han inte helt har släppt greppet om laget. Trots att han numer är klubbdirektör är det ändå han som i allra högsta grad bestämmer i laget. B-A Dumberg är fullt medveten om sin position som pinsam bifigur, och tar tacksamt emot Bosses ovärderliga taktiska råd. Grabbarna släntrar ut på kalhygget för att nöta in det nya spelsystemet. Bosse gräver i fickan på sin Tenson-jacka och får fram fyra små pappersbitar med lustiga figurer på. Han sväljer ner dem med lite sportdryck. -Fyra trippar, säger jag lite försiktigt. -Ja, vad fan, det är ju bara träning. Till matcherna tar jag minst sex, ylar Bosse med fradgan skummande runt munnen, när han försvinner in i sig egen värld. En värld där fotboll är allt, och jag står ensam kvar, full av beundran för en man som osjälviskt har offrat sig för andra, för något större än livet själv. För GAIS. När jag sakta lämnar träningsgården hör jag sirenerna i fjärran komma allt närmare. Och jag tänker hur orättvist livet är, att en man som har allt alltid måste missförstås. Det känns bittert att veta att ännen i de vita rockarna än en gång kommer att ta Bosse bort från det GAIS han älskar över allt annat, och jag kan bara hoppas att elchockerna även denna gång ger resultat så vi återigen får möta denne karismatiske ledare på fotbollsarenorna runt om i Europa. Janne Brännerud

Magnus Andersson
md1lazio@mdstud.chalmers.se