This file is copyright of Jens Schriver (c) It originates from the Evil House of Cheat More essays can always be found at: --- http://www.CheatHouse.com --- ... and contact can always be made to: Webmaster@cheathouse.com -------------------------------------------------------------- Essay Name : 493.txt Uploader : Henning Redestig Email Address : Language : swedish Subject : Fictional Stories Title : st.maurice sjukhus Grade : 100% School System : gymnasium Country : sweden Author Comments : exam paper Teacher Comments : excellent!! Date : 951012 Site found at : alta vista -------------------------------------------------------------- St. Maurice sjukhus Henning Redestig Nv1C andra upplagan I Det var en mörk kväll i slutet av mars och det snö blandade regnet hamrade ilsket på de stora fönsterruterna till St.Maurice mentalsjukhus som låg strax utanför strax utanför Paris. En kylig ilvind for genom den öde korridoren och vispade återigen ut dammet som vaktmästaren Charles Miltón ägnat den senaste halvtimmen till att prydligt samla ihop i en liten hög. Men lika hastigt som vinden, blåstes han tankar på att resa ned till södra Frankrike under påsken bort. Ty pengar var det som felades ordentligt i hans liv. Ett svagt jämrande kunde höras från en av cellerna: -Är det inte dags att gå hem nuuu...?, lät rösten. -Är det inte dags för dig att sova nu? väste Charles irriterat, även om han visste att patienterna kunde bli ganska jobbiga ända in på natten, var det svårt att vänja sig vid det. "Dags att gå hem...", det lät rätt fint ändå. Jo, gå hem var det, han gav städvagnen en knuff och med ett skrammel for den tillbaks in i städskrubben igen. Innan han stängde dörren plockade han upp ett papper som skräpade på golvet, men precis innan han slängde det märkte han att det var mer än ett gammalt papper, det var för tjockt för det, det var ett dubbelvikt papper med en liten bit tejp som höll ihop det. På framsidan stod två stora bokstäver: C .M. C.M., det är ju jag det! , tänkte Charles högt för sig själv och pillade bort den lilla tejp biten trots att han inte riktigt trodde på det själv. Innehållet visade sig emellertid inte vara lika spännande som han hade hoppats på. I samma raka stil som på framsidan löd endast ett ord: OLJAN "Måste ha varit något brevbäraren tappat " mumlade han och stoppade papperet i fickan. Lite senare satte han nyckeln i låset till sin bil och skulle precis starta när han lystes upp det blinkande röda ljuset från lampan som indikerade att oljan var slut. Lyckligtvis ligger St.Maurice sjukhus ganska centralt och det är gångavstånd in till Paris. Det skulle inte dröja länge innan en liknande händelse inträffade. Den första gången så blev han bara arg och irriterad men den här gången blev han faktiskt riktigt illa till mods. Han hade just avslutat städningen när han höll på att snubbla över en ny lapp, identisk med den föregående, men den här gången löd meddelandet: TRASIG TRAPPA Förra lappens varning, om det nu var en varning, var ju riktig om än inte så dramatisk som denna skulle kunna vara. Tyvärr var den lika knapphändig i information som den föregående. Det kunde ju faktiskt vara vilken trappa som helst. Om det nu var en trappa det vill säga. Ingången på baksidan hade ingen trappa upp till dörren så för säkerhets skull tog han den. Väl ute tog han några försiktiga steg på den stora trappan upp till ingången. Den rasade. Han hittade nya lappar lite då och då ,varnade eller upplysande på olika sätt men alltid i samma korridor, alltid på kvällen och alltid vid samma cell nummer, cell 237. Meddelandena han fick gjorde honom inget. För han såg dem bara som ett ljus i hans annars så tråkiga tillvaro. Så kunde han inte hjälpa att bli nyfiken över fenomenet med lapparna. Han måste ta reda på vem som skrev dem. Att vänta utanför dörren till cellen trodde han inte på alls. Vem som än lade dit lapparna måste ju på något vis ha makten att se in i framtiden och den metoden skulle därför inte vara mycket värd. Han hade kollat upp vem som fanns i cellen, den beboddes av en viss Jean-Pierre Mortre även om inte namnet förtäljde nämnvärt mycket. Att fantisera när man inte har någon att prata med är lätt och tipsrader är mer än bara tur. Även om det är svårt att tro. Men påståendet blir lätt tro på om man har ett litet orakel som kan förutspå tipsraden. Detta var i alla fall Charles åsikt. Tanken på att bli miljonär kunde han inte släppa, och snart hade han beslutat sig för att stjäla cellnycklarna från nattvakten, så att skulle kunna besöka sitt orakel, för dörren var alldeles för ljudtät för att han skulle kunna ropa in, utan att konfundera nattvakten Hans första tanke var att han skulle smyga in till honom och stjäla nyckeln när han tog sig en lur efter kaffet. Efter ett tag insåg han alla risker med ett sådant företag och struntade i den idén. Sedan tänkte han att han skulle slå ner vakten men naturlagarna förbjöd helt enkelt den idén. Men kanske skulle man kunna muta honom med en flaska whisky, han kunde ju säga att han bara skulle skrämma en av patienterna eller något liknande, för vilken whiskyälskare skulle säga nej? Om man nu antar att han var en sådan, vilket Charles gjorde. Nattvakten reagerade bättre än väntat när han fick tag på flaskan nästa kväll, han omfamnade Charles och kallade honom för "min räddare från en olidligt tråkig natt", han hällde upp två stora glas, men Charles tackade som ödmjukast nej. Nattvakten var en äcklig person, detta faktum slog Charles flera gånger när han stod och tittade på honom. Han var tämligen fet och påminde väldigt mycket om en gris i sitt sätt att röra sig och att tala. Han liksom vomerade fram orden vilket lät som om han ätit en skurtrasa till middag men inte riktigt hunnit svälja den än. Charles tog nycklarna och avlägsnade sig så fort han kunde. Han skyndade bort till cell 237 och stack in nyckeln i låset. II -Trodde aldrig att du skulle ta sådan tid på dig, hördes en skrovlig röst inifrån cellen. Där var alldeles mörkt för att se någon ty det enda ljuset som kom var det svaga ljuset från korridoren. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig. Men där längst in i hörnet skymtade han ett magert ansikte med små plirande ögon som stirrade på honom. -Är du lika döv som långsam, eller kommer du in? Charles vågade inte göra annat, utan gick försiktigt in i mörkret, han trevade längs väggarna i hopp om att hitta en lys knapp, för trots sina fem år som vaktmästare hade han aldrig varit inne i en cell, åtminstone inte en beckmörk sådan. Till sin stora förvåning hittade han faktiskt en sådan. Han slog till den och ett bländande sken lyste upp rummet. Ett blekt, tärt ansikte tittade på honom. Det var magert och närmast likblekt. Trots sin ganska obehagliga uppsyn såg han mycket trevligare ut i ljuset än vad han gjorde innan. -Hmmf, oförskämd är du, men jag vore nöjd om du i alla fall kunde stänga dörren så vi kan tala ostört! -Nå, vad gick du in här för? Av någon anledning hade inte Charles väntat sig den repliken så det tog ett tag innan han svarade. -Tjaa, ööh, jag menar..., mer hann han inte få ur sig, för trots sin ålder var den gamle rätt snabb i talet. -Spel och Dobbel inte sant? -Ja, så var det nog. Charles skämdes lite grann för att säga så, men tordes inte ljuga. -Jag skulle kunna hjälpa dig med det, men intet för intet, så att säga. -Och du kräver friheten? svarade Charles. -Bah! Frihet gagnar mig intet, jag opererar lika bra här som någon annanstans. Nej vad jag vill ha är till att börja med din uppmärksamhet i det närmaste, är det möjligt? -Ja, jag antar det, svarade han lite osäkert, med tanke på det konstigt låga priset. -Gott, vi startar genast. Tror du på Gud? -Ja, jag är kristen fransk medborgare. -Bra, som du fått lära dig är din Gud mäktig men långt ifrån allsmäktig. Att så skulle vara fallet är inget annat än en skröna, men det är faktiskt på grund av honom som du är här. Till att börja med är alla gudar- -Det där lät ju som en fin saga, hånade Charles, hans rädsla hade släppt nu, så han vågade öppna munnen. Tyst! vrålade mannen, med en röst som Charles inte trodde var möjlig. Samtidigt sträckte han fram ena armen mot Charles och en blå blixt sköt ut och högg tag i honom som åsk stöt. Det hela var förknippat med en hel del smärta och Charles formligen kastades in i väggen. Han bestämde sig för att vara tyst i fortsättningen. -Som sagt är vi alla gudar. Gudar från olika dimensioner, fångade av Golab, den mäktigaste och ondaste guden av dem alla. Ibland stiger även han ner på jorden, då i form av någon galen diktator, senast som Hitler, men det är inte heller det väsentliga. Fångade så här har vi varit en längre tid nu (sedan människans födelse) och endast genom att inse sanningen kan vi bli fria. Jag har gjort det och min vistelse här på jorden är nu snart till ända. Endast på det viset kan det bli möjligt att ta sig härifrån. Detta har Gud, eller Kristus som jag hellre kallar honom inte insett, och han har därför nedstigit på jorden i form av Messias. Hans mål är att befria oss alla genom att låsa upp den gigantiska bur som håller oss fångade här, det vill säga våra kroppar. Om han lyckas med sina planer kommer alla här att bli vansinniga och gå under: Detta kvittar naturligtvis mig men jag antar att du skulle bry dig om en sådan sak. Jag har letat reda på hans reinkarnation, men nu är det upp till dig att stoppa honom. Han har antagit namnet Jim Morrison och utger sig för att vara någon slags rockstjärna från Amerika. Han är för tillfället i Paris på ett hotell som heter "the Elephant Graveyard". Sök upp honom och döda honom. Du kommer själv att dö i samma ögonblick som honom. Detta är straffet för att du satt upp dig mot en gud mäktigare än du själv. Du kommer att återfödas, men han kan inte reinkarnera sig igen förrän om ett antal tusen år, för större krafter än så har han inte, däremot så är du redan dömd till vansinnet liksom alla andra på jorden, om du låter bli. Charles skulle just öppna sin mun för att tala, när ljuset försvann och den gamle började lysa i starkt blått sken. Han svävade en bit ovanför marken och med ett brak sögs en vit skepnad ut ur hans kropp. Det blev återigen ljust och tyst. Framför honom låg ett redan ruttnande lik. Bredvid hans fötter låg en ifylld tipskupong. Även om Charles hade svårt för att tro på den gamle, hade han även svårt att låta bli att tro på sina ögon. Han körde omkring i det regniga Paris och efter någon timme stannade han utan för ett hotel. Han gick upp för trappan som ledde till den stora ingången, och förbi den trasiga neon skylten som blinkade "the Elephant Graveyard". "This is the End, my only friend" -Jim Morrison, The Doors --------------------------------------------------------------