Pyramiderna vid Gize Lämningar efter sådana saker finns på ganska många platser runt vår jord, men frågan är om inte området kring Nilen ruvar på dom flesta och bästa gåtorna om vår forntid. Pyramiderna vid Gize hör ju till dom mest kända fornlämningarna inte bara i detta område utan i världen i stort. Dom stora pyramiderna utgör, bara med sin storlek, ett imponerande monument över forna tiders ingenjörskonst. Det finns emellertid mycket mer än storlek att förvånas över. Om vi tittar in i en av pyramiderna, nämligen den stora cheopspyramiden, så finner man att den praktiskt taget är översållad av konstruktioner som tyder på en mycket imponerande kunnskap vad gäller t.ex. stenbearbetning. Kungens kammare, för att ta ett exempel, lär bestå av granitblock med en vikt uppåt 80 ton(!) och med en passning mellan blocken som tycks vara extrem. Det sägs nämligen att “medeltjockleken av skarvarna mellan blocken är 1/50 tum och medelvariationen i skärandet av blocken i räta och fullkomliga kuber blott en 1/100 tum på 75 tums längd, ett mått så noggrant att endast moderna optiker skulle kunna slipa något sådant. Föreningsytorna på en area av 35 kvadratfot är ej blott bearbetade med denna precision utan dessutom cementerade över hela ytan. Ehuru stenarna bringats så nära varandra som 1/500 tum, eller med andra ord i fullständig kontakt, har byggarna kunnat fylla skarvarna med cement, trots den stora ytan och den oerhörda tyngden på mer än 16 ton. Att få sådana block i kontakt i varje sida är ät problem i och för sig men att utföra det med cement i fogarna synes vara praktiskt taget omöjligt.“
En annan källa beskriver skarvarna är så täta att kanterna av två stenars ytor och den mellan dem förefintliga cementen kan innehållas i ett hårstrås tjocklek.“
I Khefrens pyramid finns en kista som tycks uppvisa en imponerande skicklighet i stenbearbetning. En Chris Dunn skriver i en artikel, som handlar om sk. hi-tech under faraonernas tid, om hur han vid ett besök i pyramiderna tog tillfället i akt att undersöka noggrannheten och precisionen hos bl.a. den kista som finns inuti Khefrens pyramid. Dunn hade för ändamålet bl.a. tagit med sig en sk. passbit. Denna har egenskapen att ha mycket exakta mått. Passbiten var i detta fallet ca. 15 cm lång och 6 mm tjock. Ytvariationen på bitens kanter höll sig inom +/- 0.005 mm !
Dunn klev nu in (!?) i kistan och blev slagen av hur absolut jämn och plan insidan verkade. Men hur plan och jämn var den egentligen? Passbiten lades nu på högkant mot insidan av kistan och en ficklampa tändes på baksidan. Inget ljus kunde ses sippra fram under passbiten!! Hur han än förde passbiten över ytan kunde han inte finna den minsta avvikelse från en perfekt slät yta!!
Frågan är: hur kunde man på denna tid slipa en yta till en precision som egentligen endast är reserverade till passbitar från ett samhälle i rymdåldern? Det verkar mer eller mindre omöjligt att detta skulle gå att göra för hand. Och om inte för hand, vad fanns det egentligen vid denna tid för maskinell utrustning som skulle kunna ha utfört ett dylikt arbete? Betänkas bör då också att insidans hörn verkade ha motsvarande precision!
En annan sak vad gäller stenbearbetning är dom många lämningar efter borrhål i olika material bl.a. granit. Borrhålen kan vara från någon cm upp till en decimeter i diameter. I en del fall kan man se resterna av en konisk mittapp som har brutits av. Någon form av rörborr tycks här ha blivit använd. Att konstruera ett rörborr är i sig verkligen ingen dålig bedrift av ett folk som befann sig på en stenåldersnivå. Men det räcker inte med detta. Om man tittar på och följer dom spiralformade ringar som tydligt syns på insidan av borrhålen, så kan man räkna ut sjunkhastigheten per varv. Det häpnadsväckande är att sjunkhastigheten ibland kan uppgå till ett par -tre mm per varv och detta även i så hårda material som granit!
Det tycks även vara så att ju hårdare material destu högre sjunkhastighet!
En anordning som faktiskt kan ge detta resultat är en rörborr som arbetar med ultraljud, och en sådan borrar sig, enligt uppgift, snabbare fram i mycket hårda material som t.ex. kvarts än i mjuka som t.ex. fältspat. Problemet är bara att den typen av borrteknik har utvecklats först under senare delen av detta århundrade.